Nedåt spiral

Lillebror har det jobbigt just nu.
Höstterminen började bra, och jag vill fortfarande säga att det inte är lika illa som det var direkt efter jul på vårterminen.

Hans favorit fröken slutatde ju också i somras, då hon skulle ha barn. Hon var en trygghet. Stark och rak. Fokuserade på hans bra egenskaper och fick honom att bli säkrare på sig själv, att tycka bättre om sig själv. Ältade aldrig ett utbrott, och hade oftast en bra förklaring till varför det hänt något kring lillebror. Inte sällan såg hon sina egna tillkortakommanden och vad hon missat för signaler från lillebror.

Han fick jobba i liten grupp. Märkte hon att lillebror blev rastlös, eller irriterad på något, så satte hon sig nära och koncentrerade sig på bara honom. De andra i gruppen fick klara sig själv (de klarar det) eller så skickade hon upp dem i klassrummet till den andra läraren.

Hon var hans trygghet på gympan också. Såg honom alltid, och om det blev jobbigt kunde hon hjälpa honom, alternativt gå och duscha lite innan de andra.

Den här terminen har skolan inte velat binda honom så hårt till en person. Istället är de 3-4 st som delar på uppgiften att sitta i liten grupp med lillebror. Det är oftare helgrupp också än då, och en dag i veckan är det vikarie eftersom läraren går en utbildning.

Han har senaste veckorna inte mått bra. Vi har ökat medicinen 10 mg då vi tänkte att den gamla var för svag, men han är ändå orolig iskolan. Idag vill han inte ens gå. Han känner att han inte får jobba i liten grupp, han känner sig inte trygg, han är orolig för Nationella proven som det pratas mycket om (det drar igång i vår). Idag är det läxförhör.

Vi är hemma. Jobbar lite med matten kanske (han ville det) och låter det ta den tid det tar. I Lillebrors takt.

På fredag har vi möte med fröken. Då måste vi berätta vad vi och lillebror känner.
Jag hoppas vi får gehör!

I november ska jag gå 2 heldagar utbildning på barn och ungdomshabiliteringen.
ADHD/ADD och DCD diagnose eller likartad problematik Del 1 och 2.
Några av lillebrors fröknar ska också gå, men då del 2.
Jag ser fram emot detta:)

En mamma

Forskning hjälper...men det är inte allt.

Forskning.

Visst kan det vara skönt att man kommer fram till att det finns genetiska orsaker, och visst kan det vara till hjälp för lillebror på det viset att synen från omgivningen blir mer förstående.

Men han måste ju fortfarande ha extra resurser i skolan för att klara den.
Tex få möjlighet att jobba i liten grupp varje dag. En resurs som följer med på gympa, musik och slöjd. Inte för att hjälpa honom jobba, utan som stöd om han skulle spåra ur. Att få honom att koncentrera sig igen, alternativt lämna lektionen om det krävs (händer sällan numer).

All forskning och alla studier som ökar förståelsen, och öppnar ögonen att se på våra "diagnos"-barn med mänskliga ögon, samt stärker och förbättrar de rättigheter till olika stöd som barnen kan få i hem och skola, är bra forskning:)

Over and out

Snart slut på sommaren

En månad har gått sedan sist. En månad av semester där vardagen inte är som vanligt.

Lillebror har haft en upp och ner sommar. Vissa dagar har flutit på bra, och bjudit på många glada och trevliga stunder. Lillebror är verkligen djurkär och när vi var hundvakt i några dagar var hans lycka fullständig!

Vi måste nog fundera på om vi inte ska ha hund ändå....

Andra dagar har det varit kaos, med små utbrott, trots och många tårar.

Normalt tar han 30 mg Ritalin på morgonen, och då klarar han skoldagen väldigt bra. Kvällarna har flutit på, då det är skolan och inte hemma som varit problemet.

I sommar har problemen flyttat hem. När Ritalinet börjar gå ur kroppen på eftermiddagen, kommer humöret, trotset, de fula orden, och en rent ut sagt elak liten pojke fram. Vi lärde oss tidigt att fylla på med ännu en tablett strax innan den första går ur, och då har han mått bra ända tills ytterligare 7-8 timmar gått.

Vi har såklart gjort någon sak varje dag som han gillar. På sommaren ska man ha roligt. Tex skjuta med luftgevär eller pilbåge, fiska, åka och bada, spela spel, hålla på med fotbollen med storebror och liknande. Trots detta har han oerhört svårt att aktivera sig själv.

Vi är nog inte heller mer än människor, för man orkar inte aktivera hela tiden, så en hel del TV spel och data har det fått bli också.

Nackdelen med att fylla på med medicinen, är att vi vissa dagar sovit fram till ca 9.30-10.00, tabletten ges ju då så pass sent att den inte går ur förren ca 17-18. Att då fylla på med ännu en, innebär ju att verkan av den inte går ur förren vid 1 på natten, vilket gör att lillebror inte somnar förren vid 2.....

De morgnar vi startat runt 8, har han hunnit fylla på lite tidigare och tabletten räckt till ca 22. Men då har han ändå haft svårt att somna och nästan samtliga utbrott kommer också kring tandborstning, kvällsfika att hinna läsa minst 45 minuter varje kväll osv.

Det känns nu som att vi måste prata med läkaren om vi ska öka dosen redan från morgonen. Han har ju växt någon cm, och faktiskt ökat i vikt, fast han haft så dålig aptit i perioder. Men då han inte äter på dagen, så är han hungrig på kvällen istället, och då blir det ju oftast lite yogurt eller macka. Inte så nyttigt kanske......

Alternativt får vi se över om han ska börja med Concerta eller kanske något liknande istället, som räcker dygnet runt.

Det här skulle vi behöva börja med snarast, så vi slipper en trist start om 14 dagar när det är fritidsdags igen. Vore bra om vi hunnit ställa in doserna någorlunda innan skolan börjar ytterligare 14 dagar senare.

Just nu tassar vi på tå, och försöker undvika alla irritationsmoment. I lördags hade vi en mindre konflikt rörande om han kunde åka in på stan i trasiga och jätteskitiga byxor eller ej. Jag sa nej, och sen var det fullt liv med fingerpekande, svordommar, slag och tårar.

Ibland kan jag ge mig redan innan, bara för att slippa utbrott (som kan pågå i timmar!), men denna gången gav jag mig inte. Att vara hel och ren är något jag inte ruckar på om vi ska lämna hemmet! Det får han bara acceptera.

Den här gången hade jag hjälp av att han så gärna ville gå på en Eric Saade konsert (gratis nu på storsjöyran!), och att jag kunde kontra med att annars stannade vi hemma. Konserten var inte viktig för mig, utan något jag följde med på för hans skull. Valet var hans.

Det tog ca 30 minuter, sen satt ett par hela och någorlunda rena jeansshors på istället.

Att pappan inte tyckte det var hela värden att gå i skitiga byxor gjorde inte saken lättare att diskutera........suck!

Jag märker dock att det är jobbigt för lillebror att vara i så stora folksamlingar. Han blir virrig och orolig. Vet inte riktigt hur han ska bete sig. Han säger inget, och så länge jag pratar med honom och låtarna, lyfter honom så han ser bättre och klappar takt tillsammans går det jättebra.

Efter ville han få autograf, men Saade skrev inga, och dröjde så länge bakom scen, att lillebror gav upp. Vi åt en korv och sen ville han hem snabbast möjligt.

För att undvika att utbrottet kom i efterhand hemma, så köpte vi en ny bok om havsdjur. Lillebror gillar fiskar, hajar och sjöodjur. Den här är dessutom självlysande, så det var succé!

Kvällen flöt på utan fler missöden.

Måste fråga läkaren också om varför lillebror är sju resor värre nu utan medicin, än han var omedicinerad innan diagnosen? Då var han hyper, men inte trotsig på det här viset hemma. Då var det skolan som fick allt.

Han är ju mycket lugnare än innan medan medicinen verkar, men utan kan han vara...ja.det låter inte kul men...vidrig....hemsk! Däremellan är han en underbar liten kille:)
Kan det ha med att han har fel dos att göra?

Många frågor som måste få ett svar!

Mamma

Trött, så trött

Igår hade lillebror en jobbig dag. Jag blir så irriterad, och lite arg faktiskt, för konflikten skulle kunnat förhindrats tidigare av personalen, så hade det inte blivit en höna av en fjäder...suck!

För andra barn hade detta inte blivit något att skriva om. Andra barn hade kanske käftat lite, och sen hade det varit bra. Andra barn hade kanske blitt lite irriterad, men ändå kunnat se på filmen.
Men har man NPF, i det här fallet ADHD, som lillebror, så är det svårt att kontrollera impulserna när man blir störd, arg eller irriterad. Då behöver man guidning av en förstående vuxen, och stöd i att ta rätt beslut.
Lillebror fick inte det stödet idag. Och han lär sig absolut inget av att skriva under kränkandebehandlingspapper...Förutom möjligen att han ännu en gång har misslyckats, och inte är värd vatten......

På förmiddagen hade det varit lugnt, och lillebror hade lekt och haft kul, men efter lunch skulle man kolla på en film.
Det tar lite tid att få igång filmen, och lillebror som enligt fritidsledaren, varit lite "uppsnurrad" redan från lunchen (kan bero på flera saker. Kanske det var stökigt i matsalen? Kanske han kände sig stressad när han åt? Kanske någon sa något? Kanske var han bara trött?) har lite svårt att komma till ro.

När filmen börjar efter en rätt lång väntan (lillebror har oerhört svårt att bara sitta och vänta), är det ett par stycken som pratar och skrattar lite för högt runt omkring.
Lillebror ber dem vara tyst för han hör inte filmen (lillebror har svårt att koncentrera sig när det är många olika ljud från olika håll).
Killarna blir lika irriterade de och säger att de får prata så mycket de vill, och pratar såklart ännu lite högre för att retas.
Lillebror ber dem då hålla käften.....(onödigt av honom! Men här hade det kunnat stanna, om han fått rätt hjälp i konflikten, genom att tex en fröken sagt ifrån till lillebror, och bett killarna som pratade att vara lite tystare, alternativt gå till ett annat rum om man inte var intresserad av att titta...MEN...fröken, som sitter intill lillebror, gör ingenting...inget av värde i stunden i alla fall..........).
I det här läget tänder ju en av de andra killarna också till, och kille A säger att så får man inte säga till honom (och det är ju riktigt), varpå lillebror upprepar håll käften flera gånger.

Nu rycker kille A´s storebror, kille B, (klasskompis med lillebror) in och blir grundligt arg, och hoppar in i bråket för att lillebror säger håll käften till hans lillebror....
Lillebror och kille B börjar då bråka muntligt, och till slut ger lillebror kille B en örfil...och sen är circusen igång dem 3 emellan, med slagsmål, spottloskor och hårda ord...
Frågade om inte fröken sa ifrån och sa något, men lillebror sa att fröken bryter inte in förren örfilen kommer vinande........

Efter en lång stund, då kille A och hans bror hotat med att gå hem, lillebror inte vill säga förlåt osv blir de ändå sams, och kan fortsätta leka en stund.

Jag blir så ledsen för alla 3 killarna, som vanligtvis är bra kompisar. Detta hade förmodligen inte behövt hända om någon vuxen redan efter lunch:
1. Varit lite snabbare med igångsättning av filmen (just att få igång ett arbete eller något annat som skulle göras, snabbt, var något hans resurs under våren tidigt upptäckte var A och O för att lillebror skulle få bättre arbetsro).
2. klivit in direkt när lillebror bad dem vara tysta, eller åtminstone direkt efter "håll käften"..., styrt upp, bett killarna kompromissa. (K.O.M.P.R.O.M.I.S.S.A!!)
3. Tidigt gjort klart om reglerna (typ att ska man vara där inne och titta på film ska det vara tyst och lugnt, annars kan man gå till ett annat rum och leka).

Då hade det kanske stoppat vid de hårda orden.

Nu blev det istället att skriva under en kränkandebehandlings anmälan...
Så är livet i diagnosland.....:(

Mamma

Olyckskorp

En kollega var till jobbet med sin lilla nyfödda dotter idag. I måndags var en annan kollega hit med sin nyfödde son. Babyboom på jobbet alltså:)

I all glädje över deras småttingar (bådas 3:e barn), så kan jag ändå inte undra:
Vad bjuder framtiden dessa små? Svårigheter? Lättheter (för att citera Malena Larssen)? Diagnos?
Känner mig som en olycksfågel. Innan lillebror fick sin diagnos föll tanken inte ens mig. Då levde jag i min lilla bubbla om att bara andras ungar fick ADHD och andra funktionshinder.
Nu finns tanken där alltid. Ett barn som trotsar på bussen...ADHD? Ett barn som dagdrömmer..ADD? Ett barn som springer som en duracell, men aldrig tar ögonkontakt med någon..Diagnos?

Som att stämpla dem som förmodligen inte är annat än ett helt "normalt" trotsigt barn! Jag tycker det känns fruktansvärt.
Jag tror jag vänder tillbaka till min trygga bubbla. I alla fall i tanken om andra barn:)

Mamma

Snart semester

Nu är det bara 3 dagar kvar innan vi får semester. 4 härliga veckor för mig, och hela 6 veckor för lillebror. Pappa får 5 veckor ledigt (med en jobb vecka mitt i) och storebror som sommarjobbat 2 veckor, har ledigt denna, jobbar nästa och har sedan 7 veckor kvar innan gymnasiet tar vid!

För lillebror betyder detta vila. Vila från alla måsten och krav som skolan innebär. Men också vila från tidiga mornar och i säng tidigt ( som är svårt när man är medicinerad).
Det innebär också att rutiner ändras. Något jag bävat för.

De första 2 veckorna hade han fotbollsskola på förmiddagarna (som gick klockrent! Han var makalöst duktig. Han älskar ju fotboll, så koncentrationen var på max!) och då blev det sovmorgon och fritids först efter lunch.
Detta klarade han riktigt bra. En och annan konflikt på fritids blev det förståss när dagarna inte var inrutade som vanligt, men på det stora hela var fritids smärtfritt.

Men koncentrationen på fotbollsksolan tog hårt. Till insomnandets lycka.
Han var vansinnigt trött när han kom hem, så det gick fortare än normalt att somna, även om det tar sin lilla tid (ca 40 min) i förhållande till hur lång tid det tog innan han började medicinera (innan tog det mellan 5 minuter och 30 minuter. Vi pratar numera MINST 1 timme upp till 3-4 timmar!).

Denna vecka är det tidig morgon som gäller igen, och automatiskt sängdags tidigare. Han har svårt att somna, och det är konflikter om kvällen, som är tröttsamma, men som vi tillsammans löser relativt fort med viss kompromissande. Ikväll blev det en muta också för att han ska ligga still. Om det hjälper (oftast inte) visar sig.......han ligger stilla nu, men sover inte...jag hör små suckar där innifrån...

Däremot har fritids denna vecka fungerat toppen! Varken igår eller idag har han varit i konflikt. Han ville till o med ta hem den klasskompis som han oftast hamnar i konflikt med på skolan, och naturligtvis fick han följa med.
Under de timmar han var här igår, hördes bara skratt och lek. Det gick så bra, att lillebror idag fick följa med den här killen hem. Och det hade gått lika bra där!
När man leker på egna villkor, utan att leken blir avbruten efter bara en kort stund (som tex när det går från rast till lektion) så går det mycket bättre! Det var lego och Tv-spel som gällde under leken.

Så skönt för dessa två (den andre killen har också svårigheter med impulskontroll. Ingen diagnos, men jag vet att mamman har funderingar kring adhd/damp eller/och autismspektrat..), att få leka under så lång tid och bara ha roligt tillsammans!

Imorgon kväll tar jag ledigt från diagnosland och de långa insomningsritualerna. Då blir det bio med några kollegor. Vi ska se tredje delen i Twilightsagan- Eclipse. Som jag sett fram emot detta:)

Mamma

Dåligt insatt

När personer som Aftonbladets kolumnist, Staffan Heimersson, skriver kolumner som Denna, blir jag genuint ledsen och förtvivlad. Trångsynt och diskriminerande så skinnet krullar sig av obehag efter ryggen.

Låt vara att han (Ryback) kanske är ouppfostrad, eller inte fått med sig grundläggande förutsättningar till att bete sig inom godkända ramar. Låt vara att jag själv, i mitt förra inlägg väckte frågan om han kan ha ADHD.
Ingen vet. Och ingen av oss, varken jag eller Staffan, ska egentligen uttala oss. Jag medger att jag själv kanske var trångsynt där.

För hur kan vi veta att hans föräldrar inte har kämpat för att hjälpa sin son? Vilken eventuell behandling han fått i sin barndom/ungdomstid för sina utbrott? Hur kan vi veta att inte hans föräldrar gjort allt som står i sin makt för att uppfostra sin son? Hur vet vi att inte han själv kämpar varje dag med detta?

Men oavsett om han haft de här problemen som barn, eller om de plötsligt dykt upp när kraven ökat, så kanske det inte alls har med ouppfostran att göra. Det är därför jag blir så upprörd.

Det som får mig att känna mig mest uppgiven, är att vi verkligen tycks ha lång väg kvar tills förståelsen och insikten hos gemene man, om att det finns osynliga handikapp (därmed inte sagt att så är fallet med Alexander!).
Neurologiska funktionshinder är ett sådant osynligt handikapp, som ger just de här symptomen.
Att inte kunna kontrollera sina impulskontroller (man spelar fel..fiolens fel...slå sönder fiolen..) eller som min egen 8-åring med ADHD, (jag ritade fel...pennans fel..bryt av pennan...sudda...papperet gick sönder...riv sönder teckningen...den blev ju ändå så fuuuuul...och förstör något mer när jag ändå är igång....)...Att inte se sin egen skuld i saker som sker, att inte kunna sitta still, att inte kunna vänta på sin tur, att ha svårt att få tankarna att fungera när det är rörigt omkring osv, osv.


Det känns som om Staffan pissar på mig och alla andra föräldrar som har barn med neurologiskt funktionshinder och utåtagerande beteende.

Det känns som om han pissar på alla barn, ungdomar och vuxna som dagligen, tillsammans med sin omgivning kämpar med näbbar och klor för att samhället ska förstå.

Barn, vuxna och ungdomar som kämpar med blod, svett och tårar för att dagen ska bli uthärdlig och de ska slippa känna sig misslyckade, dåliga och oälskade.

Barn som med medicin och rätt bemötande, också, med viss hjälp, kan fungera relativt normalt i vårt samhälle.
Barn som förtjänar respekt, att bli älskade och förstådda för dem de är.

Har man inte kunskap om dessa handikapp, som tex ADHD, ADD, Aspergers osv, så skriver man kolumner som Staffan.
För många av dessa barn uppför sig precis som Ryback i detta fall.

De ses som ouppfostrade slynglar som inte har gränser. Ligister som borde spärras in eller skakas vett i. Skitungar som inte har föräldrar som sätter gränser...trots att de ofta har andra barn också, som inte har dessa problem, som sköter sig i skolan, som är snälla och artiga, som radar in sig i fållan, precis som Staffans eget barnbarn Hilma, som han själv beskriver som ett änglabarn. Och trots allt får ett barn som normal uppfostran inte biter på. Som behöver medicin och annan behandling för att få samma möjligheter som de "snälla, artiga" barnen.

Staffan Heimersson förstärker den negativa synen på mitt barn. Och synen på alla andra barn i vår värld som har dessa problem.

Jag finner det så oerhört tragiskt att en vuxen man i sina bästa år inte har större allmänbildning och kunskap i ett så viktigt ämne. Mycket tragiskt!

Boktips till Staffan och andra som har dålig insikt:

Explosiva barn av Ross Green
Vilse i skolan av Ross Green
Är jag normal, mamma av Malene Larssen

Mamma

Samma symptom som lillebror

Utan att leka psykolog, så väcker detta en tanke hos mig...
ADHD?

Host

Här har vi varit hemma hela veckan. Det började med lillebror som blev förkyld, och som ett brev på posten fick jag en dunderförkylning som satt sig framförallt i bröstet.

Inget har jag orkat, så huset ser bedrövligt ut, men det är inget nytt under solen..hehe..!
Lillebror har inte orkat så mycket heller. Mest TV och dator har det blivit.

Idag skulle han spelat matcher med laget, men då hostan sitter i än så hoppar vi över det. Storebror och pappa är dock iväg på match. Önskar jag orkade åka och hejja, men jag håller tummar här hemma istället.

Nu hoppas jag bara att detta ger med sig, så allt blir som förrut igen.
På måndag är det friluftsdag hela dagen för lillebror. Jag förbereder honom redan. Allt blir jobbigt när han inte vet vad som förväntas, men sist gick det över förväntan för honom (ett par incidenter där fröken fick gå undan en stund med lillebror och göra andra saker), så jag har hopp om att det ska gå bra även denna gång.

Mamma

Värdelöst

Rektorn på lillebrors skola, har beslutat att klassen inte kommer få några extra resurser nästa år (då går de i 3:an). Motiveringen är "att klassen har ju varit så här stökig sen 6-års gruppen".......

Och?

Vad har det med saken att göra?
Och vad har de gjort för att underlätta för lärarna och få klassen att bli mindre stökig?
Jo de har haft en extra resurs (fritidspedagog som gått upp på heltid, och haft liten grupp där bla lillebror fått vara mycket). Det här har ju lett till att det börjar bli bättre. För lillebror är det som natt och dag, och även andra barn har mått bättre i liten grupp, och kunnat koncentrera sig och fått mer gjort under skoldagarna. Det har blivit mindre konflikter också pga detta.

Men nu ska den här resursen tas bort då? Hur kommer det sig?
Finns det bara budgettänk idag?
Från skolnämnden på kommunen säger de att det finns pengar. Rektor bestämmer hur de fördelas. Jag undrar var den här pengen hamnar i stället nu...

Motvind.
Igen.

Mamma

Hur kan krigsrubriker hjälpa en pojke i behov av hjälp?

Sånt här gör mig så arg numer.

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.1995103/fick-daliga-betyg-18-aring-hotade-doda-sin-larare

Krigsrubriker. För bara 1-2 år sedan hade jag reagerat med avsky!
Jag hade nog tyckt att: typiskt ouppfostrade ligister, som hatar världen. Bunta ihop dem och sätt dem på en öde ö mitt i världshavet!

Jag vet inget om den här pojkens bakgrund, men jag tycker mig se tecken till NPF här...fast det är ju en tolkning jag gör förståss.

Tack och lov fick jag möta dessa problem genom min egen son. Jag fick äran att lära mig om ADHD på nära håll!!
Jag säger äran, och tack och lov, för min förståelse har ökat så otroligt sen lillebror fick sin diagnos.

urdrag ur artikeln:
"Han beskrivs som intelligent av lärare men också som en person med hetsigt temperament som lätt blir våldsam. 18-åringen har flera gånger tidigare hotat elever och lärare."

Ja här kan jag se många likheter med lillebror. Skillnaden är att lillebror är 8 år..inte 18. En person med ADHD har dålig impulskontroll. Jag undrar vad har skola och föräldrar gjort för att hjälpa den här pojken? Har han fått hjälp med skolämnena? Har han gått på BUP?
Eller har han mest fått skäll, bestraffningar och annan dålig uppmärksamhet från vuxna och kamrater? Allt detta som vi nu vet ger motsatt effekt hos barn med ADHD. Eller explosiva barn (som man kan vara utan diagnos).

"18-åringens svårigheter att fokusera på skolarbetet har också avspeglat sig i betygen."

Nämen så välbekant! Och vad har skolan och föräldrar gjort för att hjälpa honom här? Mindre klasser, annorlunda läxor. Han var ju intelligent...eller...? Då borde betygen bli bättre om han fått adekvat hjälp efter hans nivå!!!!!

"Det är alla lärares fel att jag är underkänd, ska han ha också ha sagt enligt en lärare.
Själv medger 18-åringen att han hotat att döda en lärare. Men hävdar att det aldrig var hans avsikt utan att slå läraren."

Såklart! Har man ADHD har man svårt att se sin egen del i det hela. Och jag är också benägen att hålla med. Det är skolan som skulle sett till att han fått rätt möjligheter i skolan att få godkända betyg!!!
Att han hade som avsikt att slå kan också stämma! ADHD gör ju att man handlar som i härdsmälta. Han ville slå den som kränkte honom med dåliga betyg.

Ofta minns man inte ens att man varit i slagsmål, eller att man sagt fula ord. När man lugnat sig och kommit till insikt kommer ofta ångesten och förtvivlan över sitt beteende. För innerst inne var det inte alls detta man ville, utan att få förståelse över sin frustration inför de dåliga betygen. Men har man inte redskapen att tänka klart, så vill man använda nävarna istället.
Får man då mer skäll, så kommer dåligt självförtroende och ofta ny ilska.

Har den här pojken fått behandling med medicin? Om han fått det, hade han tagit den den här dagen? Vad hade gjorts för att hjälpa den här pojken att förbättra sitt resultat tidigare på terminen? Hade rätt hjälp satts in från början, hade han kanske fått godkännt?

När ska skolan lära sig? När ska föräldrar få rätt hjälp att ge sitt barn rätt stöd. Både hemma och sen i att få skolan att förstå?

Mamma

Oss

Vi måste bli bättre på att vårda oss!
Vi har varit så upptagna med att orka vårda storebror och framförallt lillebror att vi själva hamnat på undantag.

Mycket onödigt tjafs blir det. Detta måste lösas!! Nu!!
För jag vill verkligen ha oss. Vet inte hur jag ska hitta redskapen för att underhålla och reparera bara.....

Mamma

Utvecklingssamtal

Jag har varit på det mest positiva mötet vi någonsin haft sen lillebror började på skolan! Sen dagis faktiskt tror jag!
Den underbara skolpersonalen (jo, de är underbara, nu när de insett att lillebror inte bara är en riktig skitunge, utan faktiskt har vissa problem som han inte kan rå över), hade massor av positiva saker att berätta!

Hur bra det går när han får jobba i liten grupp och få veta schemat i förväg. Och hur ödmjuk han kan vara, och hur inne i sitt arbete han kan vara utan att en vuxen måste sitta tätt intill.
Hur strålande resultat han haft på vissa tester i tex matte som man gjort.
Att han nu skriver 7 meningar i en berättelse, utan att blinka. Tidigare har de kännt sig rätt nöjda om han fått till 3 st på en lektion.

Att lillebror nästan aldrig hamnar i en konflikt sen ca 2,5 veckor tillbaka. Och att om han gör det så väljer han ett bra alternativ, tex gå därifrån istället för att fortsätta med bråk eller hämnas i timmar!

Hur trevliga samtal de kan ha under tex en lunchrast. Hur jobbigt de märkt att det är för honom att äta i matsalen, och hur mycket lugnare han blir om de går undan och äter tex i klassrummet.

Att bakom allt jobbigt runt lillebror så fanns det faktiskt en riktigt smart och rolig liten kille. De ser potential, och inser sin egen del i att det faktiskt fungerar så här bra! De i sin tur inser att det kommer att komma bakslag, men att de då inte kan ge upp, utan måste fortsätta i samma anda.

Mitt mammahjärta gråter! Men nu av glädje, inte sorg!

Mamma

Liten och kaxig

Jag glatt: Titta! Såpbubblor. Det köper vi!
Lillebror kastar ett öga, suckar, vänder på klacken och säger:
Men mamma...såpbubblor är såååååå 5 år sen!!

:)

Att vara trött

Trött!
Hur blir du när du blir trött? Sur? Grinig? Lättirriterad?
Det blir jag i alla fall.Ofta kan jag också säga att jag är trött, så reta mig inte för guds skull!!!

Tänk då om du har låg impulskontroll, är hyperaktiv, dålig uthållighet och svårt att fokusera på det andra vill att du ska göra...Till detta har du svårt att utrycka hur du känner, och hur du vill att saker ska ske.
Och så blir du trött. Utan att kunna säga det. För du vet inte hur du ska tolka känslan. Eller så kan du säga att du är trött. Men du kan inte hantera den känslan.

Skulle du tro att det blir kaos?

Jag VET att det blir total härdsmälta!

Tänk om alla som jobbade med människor, och barn i synnerhet, skulle inse det här.
Hur jobbigt det kan vara för de med NPF.

Vad många barn som skulle få mindre skäll, och vad många kompisar som skulle få mindre stryk. Vad få utbrott det skulle bli, och hur mycket mer arbetsro det skulle bli för klassen. Alla har att vinna på att lärare och även arbetsgivare har mer kunskap om människor med NPF.

Att öka försåelsen och kunskap måste vara prioritet.
Det ska bli mitt nya mål.

Mamma

Jävla piss!

Mitt jobb har varit ett riktigt drömjobb! Själva arbetsuppgifterna har väl varit sådär kul, men kollegor och de man möter i jobbet har varit guld!

Så mycket skoj vi haft. Både på och utanför arbetstid.
Vi på min avdelning, har fått mycket beröm, både internt och externt. Vi har varit chefens stolthet. Något han fått mycket positiv feedback för.

Med jämna mellanrum har vi fått utökade arbetsuppgifter. Det har varit roligt, även om det varit lite gruvsamt och orligt innan. Vi har alltid löst alla problem och lyckats vända det mesta til nått positivt.
Oftast har vi blivit fler på avdelningen pga detta, och de har snabbt kommit in i jargongen och gemenskapen.
Vi har varit ett sammansvetsat gäng och haft så skoj på jobbet!

Så i år fick vi ytterligare arbetsuppgifter. Vi fick ett helt nytt företag som vi skulle sköta sysslorna åt. Och nu började helvetet.
Sedan i januari har vi fått klagomål i stort sett varje dag. Kommer det inte från nya företagets anvariga, så kommer det från de kunder vi kommer i kontakt med.
Själva ser de inte sina egna brister. Fakta är att om de skötte sitt jobb som de skulle, så skulle deras kunder också vara nöjda och glada.

Jag är piss less på detta klagomål. Vi kontrolleras från höger och vänster om vi gör vårt jobb. Allt hackas det på, men ingen kontrollerar att de sköter sitt.

Vi har fått försämrade arbettider också. Inga stora saker egentligen, men i kombination med allt gnäll och minskad arbetslust, samt allt kring lillebror, så gör de där tiderna (som är var 6:e vecka) att allt känns skit!
Dessutom måste vi jobba heldag dag före helgdag, för att detta företag har öppet då. Att de vi är anställda av stänger vid 14 tas ingen hänsyn till....suck!
Men allt detta kan man leva med. Det känns inget kul, men det går.

Men nu kom droppen! Nu kom ett förslag på ytterligare försämring i schemat.
Vi sa att vi vägrade, men det ser ut som vi blir tvugna att gå med på det.....

Jag orkar inte denna negativa känsla som jobbet numer ger en.
Aldrig tidigare har jag haft problem med magen, men efter jul har jag fått magkatarr, och känner obehag inför att jobba.

Visst har situationen med lillebror och hans utbrott del i det, men tidigare har jobbet varit en slags frizon, där jag hämtat kraft.
Nu är jobbet det onda, eftersom det blitt lugnare med lillebrors utbrott. Reaktionen kommer i efterhand kanske?

Usch i alla fall!! Var tvungen att skriva av mig lite.

Mamma

Om det ofattbara fruktansvärda händer...

Min mardröm är att detta ska hända med lillebror.
Att medicinen ska sluta fungera. Att lillebror, i sin frustration och brist på impulskontroll, ska skada någon i sin omgivning allvarligt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7107165.ab

Lillebror är 8 år och när han fått sina utbrott på skolan, har personalen fått både slag och spott på sig. Ibland har det varit rivsår och nypmärken.

De unga pojkar som mördat sina flickvänner senaste åren, har i nästan samtliga fall haft "en psykisk störning". I något fall såg jag att det var ADHD det rörde sig om.
Trösten i detta elände är att dessa pojkar inte fått hjälp för detta. Det har fram till brottet begåtts varit ett oupptäckt handikapp.
Lillebror får hjälp. Och kärlek.

Jag måste tro att det ska räcka. Lillebror har ju ett gott hjärta bakom diagnosen.

Men dessa killar beskrivs ju också som snälla och rara, men med ett hett temprament när de blivit provocerade.

Ångesten finns där. Oron kommer aldrig släppa.

Mamma

Råd- inte alltid goda

Läser en del bloggar som handlar om familjer där någon har ADHD/ADD/Aspergers.
Nästan samtliga har fått så många "goda råd" från omgivningen. Råd som passar de flesta barn. Men inte barn med NPF.

Jag måste säga att jag själv tillhört den här skaran som kommit med klämkäcka råd till barn med, som jag tyckte då, "ouppfostrade och bortskämda ungar"....
Idag skäms jag. Jag tröstar mig med att jag inte visste bättre som ung och nybliven mamma vid 22 års ålder.
Tack och lov har unga idag bättre kunskap många gånger, än vad jag hade då.
Nu talas det om de här funktionshindren på ett annat sätt. Själv hade jag inte hört talas om dem så ingående.

Hoppas och tror att det om ytterligare 10 år, ska finnas så stor kunskap och forskning i ämnet, att det är självklart på förskolor och skolor att man jobbar hårt för att underlätta för dessa barn. Rektorer ska få högre tilldelning just för att hjälpa till med resurser och utbildning. Jag måste verkligen tro på det!

Mamma

Myshelg

Vi har haft en urmysig helg. Jag och lillebror var hemma själv. Storebror och pappa åkte till stugan.
Lillebror var faktiskt bjuden på kalas på lördagen. Då och då händer det!
Han hade haft jätteskoj, och jag har inte hört något om några problem under kalaset.

Även kvällen blev mysig. Vi kollade på Tv och knaprade popcorn.
Inte en enda tendens till att få ett utbrott på hela dagen. Borstade tänderna när jag bad honom, och pyjamasen tog han på utan att jag behövde påminna!!

Igår krattade vi tillsammans. Eller..jag krattade och lillebror hjälpte till att lyfta upp högarna i skottkärran och köra iväg med allt. Han ägnade också stor koncentration åt att med sekatör klippa av rotskott på vårt körsbärsträd, och sen kleta på trädbalasam på snittytorna. Han klarade detta på ett fantastiskt bra sätt. Blev inte irriterad när det inte gick, och slutförde också arbetet. Vilken prestation:)

När han skulle sopa av altanen gav han dock upp. Det var för tråkigt...Och jag förstår honom så väl!

Vi hann prata om rätt mycket under de timmar det tog. Om varför vi köpte huset, att det var en konstig tanke att storebror var yngre än vad lillebror är nu när vi flyttade in, och att han själv inte ens fanns! Att vi hade ett liv innan lillebror föddes tycker han är märkligt! Vi pratade om varför han nästan inte ringer kompisarna längre. Om varför han inte vill leka med bästisen.
Något vi får ta tag i!

Han önskade också att vi hade mer bär i trädgården. Så snart blir de inköp av jordgubbsplant och smultron! Några pallkragar ska jag fixa till detta.
Ett äppelträd till blir det också. Ett Rödluvan, som får goda röda äpplen om sensommaren.

Mamma

Skräpmat

Donken är väl inte alltid fel?
Vet att kosten är viktig. Speciellt om man har ADHD.
Den ska gärna vara GI. Alltså hålla blodsockernivån jämn.
Helst inte innehålla för mycket socker eller färgämnen.
Som för alla, men som jag säger extra viktigt för barn med hyperaktivitet/koncentrationssvårigheter/explosivitet.

Men när aptiten är nästan nere på 0 pga medicin, och han inte ätit lunch på skolan på en vecka (banan en dag, macka en annan, och idag lite lite fil..). Förra veckan åt han också jättedåligt både på skolan och hemma.

Han äter knappt något till middag heller. Trugade i honom några tuggor igår, samt en drickyougurt och en risifrutti till kvällsfika, så tycker jag att man får önska middag en dag som denna.

En cheeseburgare med strips (happy meal), samt mcflurry har gått i. Tog morötter också, men dem dissade han...

Äntligen ett helt mål mat.
Nyttigt eller ej!

Mamma