När personer som Aftonbladets kolumnist,
Staffan Heimersson, skriver kolumner som
Denna, blir jag genuint ledsen och förtvivlad. Trångsynt och diskriminerande så skinnet krullar sig av obehag efter ryggen.
Låt vara att han (Ryback) kanske är ouppfostrad, eller inte fått med sig grundläggande förutsättningar till att bete sig inom godkända ramar. Låt vara att jag själv, i mitt förra inlägg väckte frågan om han kan ha ADHD.
Ingen vet. Och ingen av oss, varken jag eller Staffan, ska egentligen uttala oss. Jag medger att jag själv kanske var trångsynt där.
För hur kan vi veta att hans föräldrar inte har kämpat för att hjälpa sin son? Vilken eventuell behandling han fått i sin barndom/ungdomstid för sina utbrott? Hur kan vi veta att inte hans föräldrar gjort allt som står i sin makt för att uppfostra sin son? Hur vet vi att inte han själv kämpar varje dag med detta?
Men oavsett om han haft de här problemen som barn, eller om de plötsligt dykt upp när kraven ökat, så kanske det inte alls har med ouppfostran att göra. Det är därför jag blir så upprörd.
Det som får mig att känna mig mest uppgiven, är att vi verkligen tycks ha lång väg kvar tills förståelsen och insikten hos gemene man, om att det finns osynliga handikapp (därmed inte sagt att så är fallet med Alexander!).
Neurologiska funktionshinder är ett sådant osynligt handikapp, som ger just de här symptomen.
Att inte kunna kontrollera sina impulskontroller (man spelar fel..fiolens fel...slå sönder fiolen..) eller som min egen 8-åring med ADHD, (jag ritade fel...pennans fel..bryt av pennan...sudda...papperet gick sönder...riv sönder teckningen...den blev ju ändå så fuuuuul...och förstör något mer när jag ändå är igång....)...Att inte se sin egen skuld i saker som sker, att inte kunna sitta still, att inte kunna vänta på sin tur, att ha svårt att få tankarna att fungera när det är rörigt omkring osv, osv.
Det känns som om Staffan pissar på mig och alla andra föräldrar som har barn med neurologiskt funktionshinder och utåtagerande beteende.
Det känns som om han pissar på alla barn, ungdomar och vuxna som dagligen, tillsammans med sin omgivning kämpar med näbbar och klor för att samhället ska förstå.
Barn, vuxna och ungdomar som kämpar med blod, svett och tårar för att dagen ska bli uthärdlig och de ska slippa känna sig misslyckade, dåliga och oälskade.
Barn som med medicin och rätt bemötande, också, med viss hjälp, kan fungera relativt normalt i vårt samhälle.
Barn som förtjänar respekt, att bli älskade och förstådda för dem de är.
Har man inte kunskap om dessa handikapp, som tex ADHD, ADD, Aspergers osv, så skriver man kolumner som Staffan.
För många av dessa barn uppför sig precis som Ryback i detta fall.
De ses som ouppfostrade slynglar som inte har gränser. Ligister som borde spärras in eller skakas vett i. Skitungar som inte har föräldrar som sätter gränser...trots att de ofta har andra barn också, som inte har dessa problem, som sköter sig i skolan, som är snälla och artiga, som radar in sig i fållan, precis som Staffans eget barnbarn Hilma, som han själv beskriver som ett änglabarn. Och trots allt får ett barn som normal uppfostran inte biter på. Som behöver medicin och annan behandling för att få samma möjligheter som de "snälla, artiga" barnen.
Staffan Heimersson förstärker den negativa synen på mitt barn. Och synen på alla andra barn i vår värld som har dessa problem.
Jag finner det så oerhört tragiskt att en vuxen man i sina bästa år inte har större allmänbildning och kunskap i ett så viktigt ämne. Mycket tragiskt!
Boktips till Staffan och andra som har dålig insikt:
Explosiva barn av Ross Green
Vilse i skolan av Ross Green
Är jag normal, mamma av Malene Larssen
Mamma
