Vilken bok!! Underbar.
Jag har bara läst en tredjedel och jag är helt såld.
Skriver mer om den sen!
Mamma
Förfäran, oro och sorg...
10 år sedan
onsdag 28 april 2010
tisdag 27 april 2010
Positivt
Jag hade inte behövt oroa mig.
Tycker mötet gick riktigt bra. Rektor kom inte. Varför vet jag inte. Istället kom specialpedagogen, och det var ju positivt.
Som väntat pratade lillebrors fritidsfröken mest. Hon är den som just nu fungerar som extra resurs i skolan också. Hon som jobbar allra mest med lillebror, och har bäst kontakt med honom.
Tyvärr slutar hon till sommaren.....Kan man cloona henne tro?;)
Jag vet inte hur mycket som egentligen kom fram som var nytt, men jag tror att får personalen reflektera över det som sas, så tror jag ändå att de kan se på lillebror med andra ögon. Och finna nya sätt att jobba när han är påväg att få ett utbrott.
Fler möten är planerade, och BUP kommer också se till att personal från BUP kommer till klassen för att observera.
Toppen!
BUP här på vår ort måste vara bäst i landet.
Eller så har vi bara tur!
Mamma
Tycker mötet gick riktigt bra. Rektor kom inte. Varför vet jag inte. Istället kom specialpedagogen, och det var ju positivt.
Som väntat pratade lillebrors fritidsfröken mest. Hon är den som just nu fungerar som extra resurs i skolan också. Hon som jobbar allra mest med lillebror, och har bäst kontakt med honom.
Tyvärr slutar hon till sommaren.....Kan man cloona henne tro?;)
Jag vet inte hur mycket som egentligen kom fram som var nytt, men jag tror att får personalen reflektera över det som sas, så tror jag ändå att de kan se på lillebror med andra ögon. Och finna nya sätt att jobba när han är påväg att få ett utbrott.
Fler möten är planerade, och BUP kommer också se till att personal från BUP kommer till klassen för att observera.
Toppen!
BUP här på vår ort måste vara bäst i landet.
Eller så har vi bara tur!
Mamma
Nervös
Snart möte med oss/skola/bup. Jag har ont i magen.
Är lite rädd att de inte ska förstå. Förstå att det behövs mer resurser runt lillebror i skolan.
Rektor ska vara med.
Det gör mig ännu mer nervös. Har lite svårt för henne. Det är det många som har. Inte personligt. Men som rektor.
Men.
Jag har ändå en förhoppning om att det ska leda till nått bra.
Hoppet är ju det sista som överger en...
Mamma
Är lite rädd att de inte ska förstå. Förstå att det behövs mer resurser runt lillebror i skolan.
Rektor ska vara med.
Det gör mig ännu mer nervös. Har lite svårt för henne. Det är det många som har. Inte personligt. Men som rektor.
Men.
Jag har ändå en förhoppning om att det ska leda till nått bra.
Hoppet är ju det sista som överger en...
Mamma
måndag 26 april 2010
Stök måndag
Måndagar brukar vara stökig.
Så även idag. Men det var en mindre stökig dag.
Kanske mest för att han inte var med på helklass musik. Vilket är så synd då han älskar musik, men klarar inte momentet med helklassen och ljud samtidigt.
Sen måste jag säga att den person som kommer (ej skolpersonal) verkar lite osmidig och opedagogisk.
Precis som gympaläraren. Gympa är nämligen också konfliktfyllt, då hon ställer krav på lillebror som han inte kan leva upp till.
Jag kan bli tokig!
Utbildning om ADHD till ALL skolpersonal borde vara obligatoriskt minst 2 gånger per år. För att få höra nya rön, nya ideer på arbetsmetoder och lära sig hur man bemöter dessa barn.
Hur som helst. Utbrott. Men ett mindre måndagsutbrott än vanligt!
Toppen!
Mamma
Så även idag. Men det var en mindre stökig dag.
Kanske mest för att han inte var med på helklass musik. Vilket är så synd då han älskar musik, men klarar inte momentet med helklassen och ljud samtidigt.
Sen måste jag säga att den person som kommer (ej skolpersonal) verkar lite osmidig och opedagogisk.
Precis som gympaläraren. Gympa är nämligen också konfliktfyllt, då hon ställer krav på lillebror som han inte kan leva upp till.
Jag kan bli tokig!
Utbildning om ADHD till ALL skolpersonal borde vara obligatoriskt minst 2 gånger per år. För att få höra nya rön, nya ideer på arbetsmetoder och lära sig hur man bemöter dessa barn.
Hur som helst. Utbrott. Men ett mindre måndagsutbrott än vanligt!
Toppen!
Mamma
söndag 25 april 2010
BUP vs skolan
Nu i veckan ska vi ha möte med BUP.
Den här gången ska lillebrors fröknar komma med. De som har lillebror mest i skolan och på fritids.
Jag ser fram emot det. Men jag är också rätt nervös.
Personalen är duktiga och vill mycket, men kan inte så mycket om just ADHD.
Nu hoppas jag de kan få mer och bättre förståelse. Fler redskap att använda i skolan. Kanske få fler argument att lägga fram för rektor och skolledningen när de säger att det behövs fler resurser. Och mer utbildning.
Få dem att förstå att medicin är bara ett hjälpmedel. Allt annat måste också finnas. Små grupper. Tydliga instruktioner. Men utan att segregera. Lillebror måste få känna sig som en i den stora klassen fast han jobbar i den lilla gruppen.
BUP sa att om det behövs kallar de rektorn till möte senare.
Jag har sån förväntning. På att det ska bli positivt det här mötet.
Men tänk om....
Mamma
Den här gången ska lillebrors fröknar komma med. De som har lillebror mest i skolan och på fritids.
Jag ser fram emot det. Men jag är också rätt nervös.
Personalen är duktiga och vill mycket, men kan inte så mycket om just ADHD.
Nu hoppas jag de kan få mer och bättre förståelse. Fler redskap att använda i skolan. Kanske få fler argument att lägga fram för rektor och skolledningen när de säger att det behövs fler resurser. Och mer utbildning.
Få dem att förstå att medicin är bara ett hjälpmedel. Allt annat måste också finnas. Små grupper. Tydliga instruktioner. Men utan att segregera. Lillebror måste få känna sig som en i den stora klassen fast han jobbar i den lilla gruppen.
BUP sa att om det behövs kallar de rektorn till möte senare.
Jag har sån förväntning. På att det ska bli positivt det här mötet.
Men tänk om....
Mamma
Stolt
Så var det en av veckans fotbollsträningar för lillebror.
Det gick super.
Han älskar dessa träningar, men många gånger blir det konflikter. Bollar kastas, det slits i tröjor, regler ändras efter någons humör...sånt som lillebror i sin diagnos har svårt att hantera. Svårare än andra barn.
Nu. Idag, märktes det rätt tydligt att medicinen gör nytta.
Alla moment fungerade super. En glad och lycklig lillebror gjorde allt som tränarna bad om.
Så kom det. Det jag bävar för varje träning.
Konflikt mellan två andra barn. Vad gör lillebror?
Normalt hade han lagt sig i, och sen hade allt negativt fokus hamnat på lillebror..
Men nu. Med medicinen i kroppen. En blick, och sen vände han ryggen till och fortsatte glatt med övningen!
Jag nästan grät. Jag var så rörd. Så stolt.
Och bäst av allt.
Lillebror är stolt över sig själv!
Mamma
Det gick super.
Han älskar dessa träningar, men många gånger blir det konflikter. Bollar kastas, det slits i tröjor, regler ändras efter någons humör...sånt som lillebror i sin diagnos har svårt att hantera. Svårare än andra barn.
Nu. Idag, märktes det rätt tydligt att medicinen gör nytta.
Alla moment fungerade super. En glad och lycklig lillebror gjorde allt som tränarna bad om.
Så kom det. Det jag bävar för varje träning.
Konflikt mellan två andra barn. Vad gör lillebror?
Normalt hade han lagt sig i, och sen hade allt negativt fokus hamnat på lillebror..
Men nu. Med medicinen i kroppen. En blick, och sen vände han ryggen till och fortsatte glatt med övningen!
Jag nästan grät. Jag var så rörd. Så stolt.
Och bäst av allt.
Lillebror är stolt över sig själv!
Mamma
torsdag 22 april 2010
Ritalin
Lillebror är medicinerad.
Drogad säger den omedvetne. Den som inte är insatt.
Lillebror har ett hjälpmedel säger jag.
Ritalin, som får tankarna i huvudet att sorteras och som får impulskontrollen att fungera lite bättre.
"Han håller ihop sig" säger fröken.
"Man märker oron, men han lyckas ändå få till mycket av det han ska"
"Konflikten med kamraten löste sig snabbt. Lillebror blev ledsen, men det blev inget utbrott"
För lillebror är detta värt mycket.
För oss föräldrar, skolpersonal och syskon kanske ännu mer.
Vi ser att lillebror är stolt. Och lycklig. För att dagen fungerat.
För att ha lyckats. Om inte alla, så i alla fall fler och fler dagar i veckan.
Andra bra dagen i rad!
Det är stort.
Mamma
Drogad säger den omedvetne. Den som inte är insatt.
Lillebror har ett hjälpmedel säger jag.
Ritalin, som får tankarna i huvudet att sorteras och som får impulskontrollen att fungera lite bättre.
"Han håller ihop sig" säger fröken.
"Man märker oron, men han lyckas ändå få till mycket av det han ska"
"Konflikten med kamraten löste sig snabbt. Lillebror blev ledsen, men det blev inget utbrott"
För lillebror är detta värt mycket.
För oss föräldrar, skolpersonal och syskon kanske ännu mer.
Vi ser att lillebror är stolt. Och lycklig. För att dagen fungerat.
För att ha lyckats. Om inte alla, så i alla fall fler och fler dagar i veckan.
Andra bra dagen i rad!
Det är stort.
Mamma
Lillebror
Lillebrors kompisar går på kalas rätt ofta.
Till klasskompisar. Gemensamma klasskompisar.
Lillebror har varit på 3 kalas sen i höstas.
Kompisarna har nog varit på i snitt 6-7 stycken.
Men det är klart.
Lillebror är ju ett stökigt barn.
En skitunge.
"Jag ville, men fick inte bjuda dig för mamma"....
Fast han har ALDRIG bråkat på kalas. Han har ALDRIG varit till besvär.
Jo. En gång. En gång kallade han en kille med ljus page för tjej. Blev lite grej av det. Retades.
Skäll av mamman till killen.
Vad den ljusa pagen sagt till lillebror lämpar sig inte för tryck....Men det var lillebror som var skurken i deras ögon.
I våra ögon var lillebror en hjälte som inte tog till nävarna!
Lilla hjärtat.
Att det ska vara så hårt det här livet!
Mamma
Till klasskompisar. Gemensamma klasskompisar.
Lillebror har varit på 3 kalas sen i höstas.
Kompisarna har nog varit på i snitt 6-7 stycken.
Men det är klart.
Lillebror är ju ett stökigt barn.
En skitunge.
"Jag ville, men fick inte bjuda dig för mamma"....
Fast han har ALDRIG bråkat på kalas. Han har ALDRIG varit till besvär.
Jo. En gång. En gång kallade han en kille med ljus page för tjej. Blev lite grej av det. Retades.
Skäll av mamman till killen.
Vad den ljusa pagen sagt till lillebror lämpar sig inte för tryck....Men det var lillebror som var skurken i deras ögon.
I våra ögon var lillebror en hjälte som inte tog till nävarna!
Lilla hjärtat.
Att det ska vara så hårt det här livet!
Mamma
Första gången
Ett snabbt samtal från en väninna.
Resultatet:
Jag ska ikväll för första gången på en föreläsning om ADHD.
Vet inte varför jag fick ont i magen...
Förväntansfull kanske?
Mamma
Resultatet:
Jag ska ikväll för första gången på en föreläsning om ADHD.
Vet inte varför jag fick ont i magen...
Förväntansfull kanske?
Mamma
Boktips
Väntar på en ny bok jag beställt. En bok som ska hjälpa oss förstå.
Explosiva barn, av Dr Ross Green.
Ska det vara något?
Om 20 minuter börjar lillebrors skoldag.
Min begynnande magkatarr undrar hur dagen ska bli....
Mamma
Explosiva barn, av Dr Ross Green.
Ska det vara något?
Om 20 minuter börjar lillebrors skoldag.
Min begynnande magkatarr undrar hur dagen ska bli....
Mamma
onsdag 21 april 2010
Då börjar vi
När min yngste son, som vi kan kalla lillebror, föddes hade vi ingen aning om hur det var att ha barn. Egentligen. Vår äldste son, som vi kan kalla storebror, har nämligen alltid varit löjligt enkel att ta hand om.
Redan som spädbarn sov han hela nätter och var alltid glad och nöjd. I dagis åldern var han likadan. Glad och nöjd. Charmig och omtyckt av alla. Hade lätt att lära och älskade livet.
När han var 7 år föddes lillebror. Skolan för storebror var lekande lätt, och det var nog tur, för lillebror krävde mer uppmärksamhet än storebror, trots att jag måste säga att även lillebror var glad och nöjd för det mesta och sov nätterna igenom.
Mina älskade barn.
Dagtid märkte man dock att lillebror krävde lite mer aktivering och att man hela tiden "såg" honom. Att storebror var i skolan halva dagen underlättade.
När dagis började trodde vi i vår enfald att det skulle bli samma enkla resa som det varit för storebror. Men...nej.
Lillebror skulle ha uppmärksamhet. Helst oavbruten. Han var glad och charmig, men de andra barnen fick utstå mycket. Ju äldre han blev, ju mer skulle han bestämma. Han var sen med talet, och när kompisarna inte förstod, bet han dem. Eller slängde helt enkelt något på dem. Eller slog dem. Eller nöp och rev.
Personalen berättade också att lillebror hade svårt att sitta still på samlingarna och vid matbordet. Han hittade på bus, och om någon annan använde en leksak som han ville ha, slet han den helt enkel ur händerna på barnet.
När personalen förklarade hur man skulle bete sig istället blev lillebror arg. Han bet och slog. Eller gömde sig helt enkelt under tex ett bord och satt där. Ibland i timmar. Försökte personalen locka fram honom skrek han.
Däremellan var han som sagt glad och charmig. Älskade att krypa upp i personalens famn och gosa. Snurrade i deras hår med fingret och ville kramas och gärna ha sin näsa inborrad mot halsen på den han satt hos.
Min älskade unge.
Hemma var han mest snäll och glad. Men som en duracell-kanin. Klättrade, sprang, föll, försvann, och busade. Man fick vara i farten om man säger så...!
Visst kunde han bli arg och sur, men mest var han bara nyfiken och glad.
Sömnen har han aldrig haft problem med. Han har sovit på nätterna och kunde även sova i timmar på vilan mitt på dagen. Ofta fick man väcka honom för att han skulle kunna vara trött kvällstid.
Storebror blev äldre och skaffade fler och fler intressen. Det var aldrig några problem att ta med Lillebror. Jo. Till hockeyrinken. För många farliga fällor. Där kunde man aldrig ägna full uppmärksamhet åt storebrors skridskoåkning, för all tid gick åt till att se så lillebror inte kastade sig ut för trappor, läktare eller la sig under ismaskinen för att se hur det såg ut där!
Då fungerade fotbollen bättre. Öppna ytor och lätt att aktivera även lillebror med en boll!
Storebror tyckte att lillebror var söt och så, men att han var rätt jobbig. Som syskon mest.
Våra vänner som alltid varit stum av beundran över hur "väluppfostrad" storebror var, var nu lika stumma över hur "ouppfostrad" lillebror var! Spelade ingen roll hur många gånger man sa nej! Fy! Sluta! Ajabaja! Han for fram som en tornado ändå.
Vår yngste son hade blivit en sån där skitunge. En förbannad ungjävel. En ouppfostrad slyngel utan regler och gränser.
Det är väl så man säger om "andras ungar" när man inte vet bättre?
När man inte är tillräckligt allmänbildad och informerad om att det finns barn som "normala uppfostringsförsök" inte hjälper på?
Älskade barn. Min älskade skitunge!
Alla hela fina ärvda leksaker efter storebror var som slarvsylta när lillebror haft dem i sina händer ett par veckor. Mycket gick sönder kring lillebror!
När skolan började såg lillebror fram emot det. Nu skulle han bli storkille! Som storebror, hans stora idol!
Bästa kompisen började samma klass.
Det började rätt bra. Han tyckte det var kul, men personalen sa nästan genast att "den här killen har mycket överskottsenergi"!
I sexårsverksamhet finns inte många krav på att sitta still och jobba. Det är mycket fri lek. Men de få stunder med gemensam aktivitet var svåra för honom. Han hade för mycket spring i benen. "Skolomogen" var ord vi fick höra.
Nåja tänkte vi. Han blir ju äldre han också. Han är ju bara 6 år....
I ettan började problemen bli större. Nu skulle man ju sitta still i längre perioder, och räkna och läsa. Själva räkningen och läsningen gick det lätt med. Sitta still fungerade inte alls.
Ju längre året gick, desto fler konflikter blev det med både lärare och andra elever.
Att klassen var stökig var ju också en del i det hela. Många killar som alla ville ha sin vilja fram, och tjejer som inte var sämre de.
Vårterminen i ettan var fylld av småbråk och gruff. Ibland med följd av att både lillebror och kompisar hade rivsår och blåmärken.
Det ordnar sig tänkte både vi och personalen.
Storebror tycket att lillebror var onödigt mycket aktiv. Speciellt i storebrors rum. Mycket smågnabb dem emellan. Men också mycket kärlek.
Mina älskade ungar.
Sommarloven var toppen. Mycket kompisar. Visst blev det bråk ibland, men mest var det bara skoj dem emellan.
Så kom tvåan. Hösten fungerade skapligt. Fler konflikter dock, och nu fick vi komma på möten vid ett par tillfällen då det varit extra stökigt på lektionerna. Han var retsam, främst mot tjejerna. Andra elever var också retsamma, och det var inte alltid lillebror som startat ett bråk, men han hade däremot svårt att sluta och att be om ursäkt. Såg aldrig sin del i det hela. Det var alltid någon annans fel!
Vi fortsatte tjata och förmana om hur man skulle vara som kompis, och att man måste vara snäll osv.
Sitta still var ett stort problem. Han hade inga svårigheter dock med själva skolarbetet. Ibland jobbade han inte på lektionen, men då tog vi bara hem det han missat, så han fick jobba hemma.
Fula ord började komma mer och mer. De flesta på skolan svor. Skolan började med lappsystem, där man fick hem en lapp om personalen hört fler än 3 ord från samma barn på samma dag. Hm...bra för vissa, men rena startknappen för lillebror!! Nu blev det sport att svära! Ju fler fula ord, ju fler lappar, ju mer uppmärksamhet!
Nu började man också med streck på tavlan. Retades man, satt man inte stilla, kastade man sudd på någon eller betedde sig illa på annat sätt, fick man ett streck på tavlan. Detta kunde alla se. Elever och föräldrar. Lillebror hade oftast flest streck. En stämpel på lillebror som ett jobbigt och stökigt barn!!!
Efter jul var det som att alla spärrar släppte! Han började bli mer och mer verbal. Fula ord i parti och minut. Utbrotten blev längre och mer och mer våldsamma.
Streck-systemet ifrågasattes av många. Bestraffning offentligt ansågs det med rätta vara. Förlegat och inte acceptabelt! Skolan skämdes och slutade med systemet.
Lillebror fortsatte bråka. I mitten av terminen kom första samtalet till jobbet om att vi måste ha ett snabbt möte. Kunde vi komma?
Lillebror hade bråkat med en kamrat. Kallat honom fula ord och båda hade slagits. Lillebror hade också ritat snoppar på ett papper och lagt i kamratens låda, med text som får anses grov.
Första kränkandebehandlings lappen skrevs under av oss, lillebror, lärare och rektor.
Skam. Lillebror skämdes, vi skämdes men enligt personalen skulle detta "göra allt bättre. Det hände aldrig att de skrev två sådana lappar med en elev. Lappen i sig brukade göra att eleven tänkte efter"...
Nåja. Det gäller tydligen inte lillebror. Trots att stora delar av våra kvällar gick åt till att be om ursäkt till kompisars föräldrar, prata om rätt och fel med lillebror, skälla på lillebror, böna och be till lillebror, bestraffa lillebror med tex ingen TV, inga kompisar, utegångsförbud mm, belöna gott beteende osv, så blev det inte bättre.
Det fanns förståss dagar som var helt konfliktfria. Ibland flera dagar i sträck. Men aldrig en hel vecka.
Älskade skitunge!
Räddningen blev sommarlovet.
Sommaren var perfekt. Få bekymmer.
Hösten kom och nu trodde vi att vinden vänt. Och hösten började bra. En hel vecka utan en konflikt! Amen och tack.
Sen vände vinden igen. Värre än någonsin. Det var dagar då personalen fick sitta och hålla fast lillebror i upp till 1,5 timme för att han inte skulle skada sig eller andra. Han kastade saxar mot barn och vuxna, spottade och sa så fula ord att hin håle skulle varit stolt!
De helt konflikfria dagarna blev färre och färre.
Samtalen fortsatte. Nu krävde vi att lillebror utreddes. Jag hade länge anat att det var något annat än ouppfostran. Min sambo envisades länge med att det var ren trots och ouppfostran, men nu förstod också han att det måste vara något mer.
Vi fick snabbt komma till BUP, och det dröjde bara dryga två månader (skolan hade dokumenterat allt så bra under så lång tid, och vår beskriving om hur han var som liten var också till hjälp), innan en preliminär diagnos kom.
ADHD.
Utbrotten kommer som ett resultat av att alltid bli tillrättavisad, aldrig känna sig förstådd, aldrig förstå själv varför man blir så arg, inte förstå vad man gjort fel, skäll, skäll och sitt still! SITT STILL!!!!...Tillslut öser man ur sig sin frustration med att slåss, svära, spotta och slå.
BUP konstaterar att lillebror är ett charmigt och intelligent barn. Han vill inte vara elak. Han ville inte bråka. Han vill lära sig saker, och han vill vara till lags. Han känner sig oförstådd. Han har dålig självkänsla. Vissa dagar säger han att han vill dö, efter ett utbrott. Han är 8 år. Och han vill dö!
Det skär i mammahjärtat..
BUP tycker också att vi gör allt rätt. Men att vi måste ha ännu tydligare och rutiner kring honom. Han måste vara förberedd på hur dagen ska se ut. In i minsta detalj. För mycket nytt gör honom stressad, vilket i sin tur leder till ett utbrott. Lillebror kan inte förklara varför. Men vi vet nu att det är pga hans diagnos. Pga hans dåliga impulskontroll.
När lillebror misslyckas en dag, så är det inte han som misslyckas. Det är vi vuxna som misslyckats att leda honom på rätt spår. Lillebror är inte som andra barn. De "normala". Han kan inte hjälpa sitt beteende. Han har störningar i frontalloberna i hjärnan. Sånt som andra barn inte har.
Lillebror har koncentrationsstörningar och ingen impulskontroll.
Låter komplecerat.
Det kräver en del. Både av oss som föräldrar och personal på skolan.
Personalen på skolan har varit förstående med få undantag. De försöker och försöker och gör sitt yttersta för att hjälpa lillebror. Vi har bra kontakt med personalen närmast, och försöker få rektor att förstå problemet också. Lillebror behöver fasta rutiner, små arbetsgrupper, få personal och tydliga intruktioner om hur dagen kommer bli. Helst behöver han en person som bara är för honom.
Han får schema för kommande vecka i förväg, och får vara i liten grupp varje dag.
Lillebror får också medicin. Den har vi succesivt ökat styrkan på, och den hjälper honom att få ordning på sina tankar och sin impulsstyrning.
Nu börjar den fungera. Han kan göra bra val. Gå undan när han blir störd. Inte slå.
Utbrotten kommer nu också. Men de minskar. Dagarna som är bra blir fler. De dagar med utbrott är lugnare. Vissa dagar är det ruta noll igen med spott och spe, men de positiva bitarna kommer långsamt krypande.
Där är vi idag. Vi ser med tillförsikt på framtiden.
Och idag var en jättebra dag!
Älskade skitunge. Älskade barn.
Mamma
Redan som spädbarn sov han hela nätter och var alltid glad och nöjd. I dagis åldern var han likadan. Glad och nöjd. Charmig och omtyckt av alla. Hade lätt att lära och älskade livet.
När han var 7 år föddes lillebror. Skolan för storebror var lekande lätt, och det var nog tur, för lillebror krävde mer uppmärksamhet än storebror, trots att jag måste säga att även lillebror var glad och nöjd för det mesta och sov nätterna igenom.
Mina älskade barn.
Dagtid märkte man dock att lillebror krävde lite mer aktivering och att man hela tiden "såg" honom. Att storebror var i skolan halva dagen underlättade.
När dagis började trodde vi i vår enfald att det skulle bli samma enkla resa som det varit för storebror. Men...nej.
Lillebror skulle ha uppmärksamhet. Helst oavbruten. Han var glad och charmig, men de andra barnen fick utstå mycket. Ju äldre han blev, ju mer skulle han bestämma. Han var sen med talet, och när kompisarna inte förstod, bet han dem. Eller slängde helt enkelt något på dem. Eller slog dem. Eller nöp och rev.
Personalen berättade också att lillebror hade svårt att sitta still på samlingarna och vid matbordet. Han hittade på bus, och om någon annan använde en leksak som han ville ha, slet han den helt enkel ur händerna på barnet.
När personalen förklarade hur man skulle bete sig istället blev lillebror arg. Han bet och slog. Eller gömde sig helt enkelt under tex ett bord och satt där. Ibland i timmar. Försökte personalen locka fram honom skrek han.
Däremellan var han som sagt glad och charmig. Älskade att krypa upp i personalens famn och gosa. Snurrade i deras hår med fingret och ville kramas och gärna ha sin näsa inborrad mot halsen på den han satt hos.
Min älskade unge.
Hemma var han mest snäll och glad. Men som en duracell-kanin. Klättrade, sprang, föll, försvann, och busade. Man fick vara i farten om man säger så...!
Visst kunde han bli arg och sur, men mest var han bara nyfiken och glad.
Sömnen har han aldrig haft problem med. Han har sovit på nätterna och kunde även sova i timmar på vilan mitt på dagen. Ofta fick man väcka honom för att han skulle kunna vara trött kvällstid.
Storebror blev äldre och skaffade fler och fler intressen. Det var aldrig några problem att ta med Lillebror. Jo. Till hockeyrinken. För många farliga fällor. Där kunde man aldrig ägna full uppmärksamhet åt storebrors skridskoåkning, för all tid gick åt till att se så lillebror inte kastade sig ut för trappor, läktare eller la sig under ismaskinen för att se hur det såg ut där!
Då fungerade fotbollen bättre. Öppna ytor och lätt att aktivera även lillebror med en boll!
Storebror tyckte att lillebror var söt och så, men att han var rätt jobbig. Som syskon mest.
Våra vänner som alltid varit stum av beundran över hur "väluppfostrad" storebror var, var nu lika stumma över hur "ouppfostrad" lillebror var! Spelade ingen roll hur många gånger man sa nej! Fy! Sluta! Ajabaja! Han for fram som en tornado ändå.
Vår yngste son hade blivit en sån där skitunge. En förbannad ungjävel. En ouppfostrad slyngel utan regler och gränser.
Det är väl så man säger om "andras ungar" när man inte vet bättre?
När man inte är tillräckligt allmänbildad och informerad om att det finns barn som "normala uppfostringsförsök" inte hjälper på?
Älskade barn. Min älskade skitunge!
Alla hela fina ärvda leksaker efter storebror var som slarvsylta när lillebror haft dem i sina händer ett par veckor. Mycket gick sönder kring lillebror!
När skolan började såg lillebror fram emot det. Nu skulle han bli storkille! Som storebror, hans stora idol!
Bästa kompisen började samma klass.
Det började rätt bra. Han tyckte det var kul, men personalen sa nästan genast att "den här killen har mycket överskottsenergi"!
I sexårsverksamhet finns inte många krav på att sitta still och jobba. Det är mycket fri lek. Men de få stunder med gemensam aktivitet var svåra för honom. Han hade för mycket spring i benen. "Skolomogen" var ord vi fick höra.
Nåja tänkte vi. Han blir ju äldre han också. Han är ju bara 6 år....
I ettan började problemen bli större. Nu skulle man ju sitta still i längre perioder, och räkna och läsa. Själva räkningen och läsningen gick det lätt med. Sitta still fungerade inte alls.
Ju längre året gick, desto fler konflikter blev det med både lärare och andra elever.
Att klassen var stökig var ju också en del i det hela. Många killar som alla ville ha sin vilja fram, och tjejer som inte var sämre de.
Vårterminen i ettan var fylld av småbråk och gruff. Ibland med följd av att både lillebror och kompisar hade rivsår och blåmärken.
Det ordnar sig tänkte både vi och personalen.
Storebror tycket att lillebror var onödigt mycket aktiv. Speciellt i storebrors rum. Mycket smågnabb dem emellan. Men också mycket kärlek.
Mina älskade ungar.
Sommarloven var toppen. Mycket kompisar. Visst blev det bråk ibland, men mest var det bara skoj dem emellan.
Så kom tvåan. Hösten fungerade skapligt. Fler konflikter dock, och nu fick vi komma på möten vid ett par tillfällen då det varit extra stökigt på lektionerna. Han var retsam, främst mot tjejerna. Andra elever var också retsamma, och det var inte alltid lillebror som startat ett bråk, men han hade däremot svårt att sluta och att be om ursäkt. Såg aldrig sin del i det hela. Det var alltid någon annans fel!
Vi fortsatte tjata och förmana om hur man skulle vara som kompis, och att man måste vara snäll osv.
Sitta still var ett stort problem. Han hade inga svårigheter dock med själva skolarbetet. Ibland jobbade han inte på lektionen, men då tog vi bara hem det han missat, så han fick jobba hemma.
Fula ord började komma mer och mer. De flesta på skolan svor. Skolan började med lappsystem, där man fick hem en lapp om personalen hört fler än 3 ord från samma barn på samma dag. Hm...bra för vissa, men rena startknappen för lillebror!! Nu blev det sport att svära! Ju fler fula ord, ju fler lappar, ju mer uppmärksamhet!
Nu började man också med streck på tavlan. Retades man, satt man inte stilla, kastade man sudd på någon eller betedde sig illa på annat sätt, fick man ett streck på tavlan. Detta kunde alla se. Elever och föräldrar. Lillebror hade oftast flest streck. En stämpel på lillebror som ett jobbigt och stökigt barn!!!
Efter jul var det som att alla spärrar släppte! Han började bli mer och mer verbal. Fula ord i parti och minut. Utbrotten blev längre och mer och mer våldsamma.
Streck-systemet ifrågasattes av många. Bestraffning offentligt ansågs det med rätta vara. Förlegat och inte acceptabelt! Skolan skämdes och slutade med systemet.
Lillebror fortsatte bråka. I mitten av terminen kom första samtalet till jobbet om att vi måste ha ett snabbt möte. Kunde vi komma?
Lillebror hade bråkat med en kamrat. Kallat honom fula ord och båda hade slagits. Lillebror hade också ritat snoppar på ett papper och lagt i kamratens låda, med text som får anses grov.
Första kränkandebehandlings lappen skrevs under av oss, lillebror, lärare och rektor.
Skam. Lillebror skämdes, vi skämdes men enligt personalen skulle detta "göra allt bättre. Det hände aldrig att de skrev två sådana lappar med en elev. Lappen i sig brukade göra att eleven tänkte efter"...
Nåja. Det gäller tydligen inte lillebror. Trots att stora delar av våra kvällar gick åt till att be om ursäkt till kompisars föräldrar, prata om rätt och fel med lillebror, skälla på lillebror, böna och be till lillebror, bestraffa lillebror med tex ingen TV, inga kompisar, utegångsförbud mm, belöna gott beteende osv, så blev det inte bättre.
Det fanns förståss dagar som var helt konfliktfria. Ibland flera dagar i sträck. Men aldrig en hel vecka.
Älskade skitunge!
Räddningen blev sommarlovet.
Sommaren var perfekt. Få bekymmer.
Hösten kom och nu trodde vi att vinden vänt. Och hösten började bra. En hel vecka utan en konflikt! Amen och tack.
Sen vände vinden igen. Värre än någonsin. Det var dagar då personalen fick sitta och hålla fast lillebror i upp till 1,5 timme för att han inte skulle skada sig eller andra. Han kastade saxar mot barn och vuxna, spottade och sa så fula ord att hin håle skulle varit stolt!
De helt konflikfria dagarna blev färre och färre.
Samtalen fortsatte. Nu krävde vi att lillebror utreddes. Jag hade länge anat att det var något annat än ouppfostran. Min sambo envisades länge med att det var ren trots och ouppfostran, men nu förstod också han att det måste vara något mer.
Vi fick snabbt komma till BUP, och det dröjde bara dryga två månader (skolan hade dokumenterat allt så bra under så lång tid, och vår beskriving om hur han var som liten var också till hjälp), innan en preliminär diagnos kom.
ADHD.
Utbrotten kommer som ett resultat av att alltid bli tillrättavisad, aldrig känna sig förstådd, aldrig förstå själv varför man blir så arg, inte förstå vad man gjort fel, skäll, skäll och sitt still! SITT STILL!!!!...Tillslut öser man ur sig sin frustration med att slåss, svära, spotta och slå.
BUP konstaterar att lillebror är ett charmigt och intelligent barn. Han vill inte vara elak. Han ville inte bråka. Han vill lära sig saker, och han vill vara till lags. Han känner sig oförstådd. Han har dålig självkänsla. Vissa dagar säger han att han vill dö, efter ett utbrott. Han är 8 år. Och han vill dö!
Det skär i mammahjärtat..
BUP tycker också att vi gör allt rätt. Men att vi måste ha ännu tydligare och rutiner kring honom. Han måste vara förberedd på hur dagen ska se ut. In i minsta detalj. För mycket nytt gör honom stressad, vilket i sin tur leder till ett utbrott. Lillebror kan inte förklara varför. Men vi vet nu att det är pga hans diagnos. Pga hans dåliga impulskontroll.
När lillebror misslyckas en dag, så är det inte han som misslyckas. Det är vi vuxna som misslyckats att leda honom på rätt spår. Lillebror är inte som andra barn. De "normala". Han kan inte hjälpa sitt beteende. Han har störningar i frontalloberna i hjärnan. Sånt som andra barn inte har.
Lillebror har koncentrationsstörningar och ingen impulskontroll.
Låter komplecerat.
Det kräver en del. Både av oss som föräldrar och personal på skolan.
Personalen på skolan har varit förstående med få undantag. De försöker och försöker och gör sitt yttersta för att hjälpa lillebror. Vi har bra kontakt med personalen närmast, och försöker få rektor att förstå problemet också. Lillebror behöver fasta rutiner, små arbetsgrupper, få personal och tydliga intruktioner om hur dagen kommer bli. Helst behöver han en person som bara är för honom.
Han får schema för kommande vecka i förväg, och får vara i liten grupp varje dag.
Lillebror får också medicin. Den har vi succesivt ökat styrkan på, och den hjälper honom att få ordning på sina tankar och sin impulsstyrning.
Nu börjar den fungera. Han kan göra bra val. Gå undan när han blir störd. Inte slå.
Utbrotten kommer nu också. Men de minskar. Dagarna som är bra blir fler. De dagar med utbrott är lugnare. Vissa dagar är det ruta noll igen med spott och spe, men de positiva bitarna kommer långsamt krypande.
Där är vi idag. Vi ser med tillförsikt på framtiden.
Och idag var en jättebra dag!
Älskade skitunge. Älskade barn.
Mamma
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
