Nedåt spiral

Lillebror har det jobbigt just nu.
Höstterminen började bra, och jag vill fortfarande säga att det inte är lika illa som det var direkt efter jul på vårterminen.

Hans favorit fröken slutatde ju också i somras, då hon skulle ha barn. Hon var en trygghet. Stark och rak. Fokuserade på hans bra egenskaper och fick honom att bli säkrare på sig själv, att tycka bättre om sig själv. Ältade aldrig ett utbrott, och hade oftast en bra förklaring till varför det hänt något kring lillebror. Inte sällan såg hon sina egna tillkortakommanden och vad hon missat för signaler från lillebror.

Han fick jobba i liten grupp. Märkte hon att lillebror blev rastlös, eller irriterad på något, så satte hon sig nära och koncentrerade sig på bara honom. De andra i gruppen fick klara sig själv (de klarar det) eller så skickade hon upp dem i klassrummet till den andra läraren.

Hon var hans trygghet på gympan också. Såg honom alltid, och om det blev jobbigt kunde hon hjälpa honom, alternativt gå och duscha lite innan de andra.

Den här terminen har skolan inte velat binda honom så hårt till en person. Istället är de 3-4 st som delar på uppgiften att sitta i liten grupp med lillebror. Det är oftare helgrupp också än då, och en dag i veckan är det vikarie eftersom läraren går en utbildning.

Han har senaste veckorna inte mått bra. Vi har ökat medicinen 10 mg då vi tänkte att den gamla var för svag, men han är ändå orolig iskolan. Idag vill han inte ens gå. Han känner att han inte får jobba i liten grupp, han känner sig inte trygg, han är orolig för Nationella proven som det pratas mycket om (det drar igång i vår). Idag är det läxförhör.

Vi är hemma. Jobbar lite med matten kanske (han ville det) och låter det ta den tid det tar. I Lillebrors takt.

På fredag har vi möte med fröken. Då måste vi berätta vad vi och lillebror känner.
Jag hoppas vi får gehör!

I november ska jag gå 2 heldagar utbildning på barn och ungdomshabiliteringen.
ADHD/ADD och DCD diagnose eller likartad problematik Del 1 och 2.
Några av lillebrors fröknar ska också gå, men då del 2.
Jag ser fram emot detta:)

En mamma

Forskning hjälper...men det är inte allt.

Forskning.

Visst kan det vara skönt att man kommer fram till att det finns genetiska orsaker, och visst kan det vara till hjälp för lillebror på det viset att synen från omgivningen blir mer förstående.

Men han måste ju fortfarande ha extra resurser i skolan för att klara den.
Tex få möjlighet att jobba i liten grupp varje dag. En resurs som följer med på gympa, musik och slöjd. Inte för att hjälpa honom jobba, utan som stöd om han skulle spåra ur. Att få honom att koncentrera sig igen, alternativt lämna lektionen om det krävs (händer sällan numer).

All forskning och alla studier som ökar förståelsen, och öppnar ögonen att se på våra "diagnos"-barn med mänskliga ögon, samt stärker och förbättrar de rättigheter till olika stöd som barnen kan få i hem och skola, är bra forskning:)

Over and out

Snart slut på sommaren

En månad har gått sedan sist. En månad av semester där vardagen inte är som vanligt.

Lillebror har haft en upp och ner sommar. Vissa dagar har flutit på bra, och bjudit på många glada och trevliga stunder. Lillebror är verkligen djurkär och när vi var hundvakt i några dagar var hans lycka fullständig!

Vi måste nog fundera på om vi inte ska ha hund ändå....

Andra dagar har det varit kaos, med små utbrott, trots och många tårar.

Normalt tar han 30 mg Ritalin på morgonen, och då klarar han skoldagen väldigt bra. Kvällarna har flutit på, då det är skolan och inte hemma som varit problemet.

I sommar har problemen flyttat hem. När Ritalinet börjar gå ur kroppen på eftermiddagen, kommer humöret, trotset, de fula orden, och en rent ut sagt elak liten pojke fram. Vi lärde oss tidigt att fylla på med ännu en tablett strax innan den första går ur, och då har han mått bra ända tills ytterligare 7-8 timmar gått.

Vi har såklart gjort någon sak varje dag som han gillar. På sommaren ska man ha roligt. Tex skjuta med luftgevär eller pilbåge, fiska, åka och bada, spela spel, hålla på med fotbollen med storebror och liknande. Trots detta har han oerhört svårt att aktivera sig själv.

Vi är nog inte heller mer än människor, för man orkar inte aktivera hela tiden, så en hel del TV spel och data har det fått bli också.

Nackdelen med att fylla på med medicinen, är att vi vissa dagar sovit fram till ca 9.30-10.00, tabletten ges ju då så pass sent att den inte går ur förren ca 17-18. Att då fylla på med ännu en, innebär ju att verkan av den inte går ur förren vid 1 på natten, vilket gör att lillebror inte somnar förren vid 2.....

De morgnar vi startat runt 8, har han hunnit fylla på lite tidigare och tabletten räckt till ca 22. Men då har han ändå haft svårt att somna och nästan samtliga utbrott kommer också kring tandborstning, kvällsfika att hinna läsa minst 45 minuter varje kväll osv.

Det känns nu som att vi måste prata med läkaren om vi ska öka dosen redan från morgonen. Han har ju växt någon cm, och faktiskt ökat i vikt, fast han haft så dålig aptit i perioder. Men då han inte äter på dagen, så är han hungrig på kvällen istället, och då blir det ju oftast lite yogurt eller macka. Inte så nyttigt kanske......

Alternativt får vi se över om han ska börja med Concerta eller kanske något liknande istället, som räcker dygnet runt.

Det här skulle vi behöva börja med snarast, så vi slipper en trist start om 14 dagar när det är fritidsdags igen. Vore bra om vi hunnit ställa in doserna någorlunda innan skolan börjar ytterligare 14 dagar senare.

Just nu tassar vi på tå, och försöker undvika alla irritationsmoment. I lördags hade vi en mindre konflikt rörande om han kunde åka in på stan i trasiga och jätteskitiga byxor eller ej. Jag sa nej, och sen var det fullt liv med fingerpekande, svordommar, slag och tårar.

Ibland kan jag ge mig redan innan, bara för att slippa utbrott (som kan pågå i timmar!), men denna gången gav jag mig inte. Att vara hel och ren är något jag inte ruckar på om vi ska lämna hemmet! Det får han bara acceptera.

Den här gången hade jag hjälp av att han så gärna ville gå på en Eric Saade konsert (gratis nu på storsjöyran!), och att jag kunde kontra med att annars stannade vi hemma. Konserten var inte viktig för mig, utan något jag följde med på för hans skull. Valet var hans.

Det tog ca 30 minuter, sen satt ett par hela och någorlunda rena jeansshors på istället.

Att pappan inte tyckte det var hela värden att gå i skitiga byxor gjorde inte saken lättare att diskutera........suck!

Jag märker dock att det är jobbigt för lillebror att vara i så stora folksamlingar. Han blir virrig och orolig. Vet inte riktigt hur han ska bete sig. Han säger inget, och så länge jag pratar med honom och låtarna, lyfter honom så han ser bättre och klappar takt tillsammans går det jättebra.

Efter ville han få autograf, men Saade skrev inga, och dröjde så länge bakom scen, att lillebror gav upp. Vi åt en korv och sen ville han hem snabbast möjligt.

För att undvika att utbrottet kom i efterhand hemma, så köpte vi en ny bok om havsdjur. Lillebror gillar fiskar, hajar och sjöodjur. Den här är dessutom självlysande, så det var succé!

Kvällen flöt på utan fler missöden.

Måste fråga läkaren också om varför lillebror är sju resor värre nu utan medicin, än han var omedicinerad innan diagnosen? Då var han hyper, men inte trotsig på det här viset hemma. Då var det skolan som fick allt.

Han är ju mycket lugnare än innan medan medicinen verkar, men utan kan han vara...ja.det låter inte kul men...vidrig....hemsk! Däremellan är han en underbar liten kille:)
Kan det ha med att han har fel dos att göra?

Många frågor som måste få ett svar!

Mamma

Trött, så trött

Igår hade lillebror en jobbig dag. Jag blir så irriterad, och lite arg faktiskt, för konflikten skulle kunnat förhindrats tidigare av personalen, så hade det inte blivit en höna av en fjäder...suck!

För andra barn hade detta inte blivit något att skriva om. Andra barn hade kanske käftat lite, och sen hade det varit bra. Andra barn hade kanske blitt lite irriterad, men ändå kunnat se på filmen.
Men har man NPF, i det här fallet ADHD, som lillebror, så är det svårt att kontrollera impulserna när man blir störd, arg eller irriterad. Då behöver man guidning av en förstående vuxen, och stöd i att ta rätt beslut.
Lillebror fick inte det stödet idag. Och han lär sig absolut inget av att skriva under kränkandebehandlingspapper...Förutom möjligen att han ännu en gång har misslyckats, och inte är värd vatten......

På förmiddagen hade det varit lugnt, och lillebror hade lekt och haft kul, men efter lunch skulle man kolla på en film.
Det tar lite tid att få igång filmen, och lillebror som enligt fritidsledaren, varit lite "uppsnurrad" redan från lunchen (kan bero på flera saker. Kanske det var stökigt i matsalen? Kanske han kände sig stressad när han åt? Kanske någon sa något? Kanske var han bara trött?) har lite svårt att komma till ro.

När filmen börjar efter en rätt lång väntan (lillebror har oerhört svårt att bara sitta och vänta), är det ett par stycken som pratar och skrattar lite för högt runt omkring.
Lillebror ber dem vara tyst för han hör inte filmen (lillebror har svårt att koncentrera sig när det är många olika ljud från olika håll).
Killarna blir lika irriterade de och säger att de får prata så mycket de vill, och pratar såklart ännu lite högre för att retas.
Lillebror ber dem då hålla käften.....(onödigt av honom! Men här hade det kunnat stanna, om han fått rätt hjälp i konflikten, genom att tex en fröken sagt ifrån till lillebror, och bett killarna som pratade att vara lite tystare, alternativt gå till ett annat rum om man inte var intresserad av att titta...MEN...fröken, som sitter intill lillebror, gör ingenting...inget av värde i stunden i alla fall..........).
I det här läget tänder ju en av de andra killarna också till, och kille A säger att så får man inte säga till honom (och det är ju riktigt), varpå lillebror upprepar håll käften flera gånger.

Nu rycker kille A´s storebror, kille B, (klasskompis med lillebror) in och blir grundligt arg, och hoppar in i bråket för att lillebror säger håll käften till hans lillebror....
Lillebror och kille B börjar då bråka muntligt, och till slut ger lillebror kille B en örfil...och sen är circusen igång dem 3 emellan, med slagsmål, spottloskor och hårda ord...
Frågade om inte fröken sa ifrån och sa något, men lillebror sa att fröken bryter inte in förren örfilen kommer vinande........

Efter en lång stund, då kille A och hans bror hotat med att gå hem, lillebror inte vill säga förlåt osv blir de ändå sams, och kan fortsätta leka en stund.

Jag blir så ledsen för alla 3 killarna, som vanligtvis är bra kompisar. Detta hade förmodligen inte behövt hända om någon vuxen redan efter lunch:
1. Varit lite snabbare med igångsättning av filmen (just att få igång ett arbete eller något annat som skulle göras, snabbt, var något hans resurs under våren tidigt upptäckte var A och O för att lillebror skulle få bättre arbetsro).
2. klivit in direkt när lillebror bad dem vara tysta, eller åtminstone direkt efter "håll käften"..., styrt upp, bett killarna kompromissa. (K.O.M.P.R.O.M.I.S.S.A!!)
3. Tidigt gjort klart om reglerna (typ att ska man vara där inne och titta på film ska det vara tyst och lugnt, annars kan man gå till ett annat rum och leka).

Då hade det kanske stoppat vid de hårda orden.

Nu blev det istället att skriva under en kränkandebehandlings anmälan...
Så är livet i diagnosland.....:(

Mamma

Olyckskorp

En kollega var till jobbet med sin lilla nyfödda dotter idag. I måndags var en annan kollega hit med sin nyfödde son. Babyboom på jobbet alltså:)

I all glädje över deras småttingar (bådas 3:e barn), så kan jag ändå inte undra:
Vad bjuder framtiden dessa små? Svårigheter? Lättheter (för att citera Malena Larssen)? Diagnos?
Känner mig som en olycksfågel. Innan lillebror fick sin diagnos föll tanken inte ens mig. Då levde jag i min lilla bubbla om att bara andras ungar fick ADHD och andra funktionshinder.
Nu finns tanken där alltid. Ett barn som trotsar på bussen...ADHD? Ett barn som dagdrömmer..ADD? Ett barn som springer som en duracell, men aldrig tar ögonkontakt med någon..Diagnos?

Som att stämpla dem som förmodligen inte är annat än ett helt "normalt" trotsigt barn! Jag tycker det känns fruktansvärt.
Jag tror jag vänder tillbaka till min trygga bubbla. I alla fall i tanken om andra barn:)

Mamma

Snart semester

Nu är det bara 3 dagar kvar innan vi får semester. 4 härliga veckor för mig, och hela 6 veckor för lillebror. Pappa får 5 veckor ledigt (med en jobb vecka mitt i) och storebror som sommarjobbat 2 veckor, har ledigt denna, jobbar nästa och har sedan 7 veckor kvar innan gymnasiet tar vid!

För lillebror betyder detta vila. Vila från alla måsten och krav som skolan innebär. Men också vila från tidiga mornar och i säng tidigt ( som är svårt när man är medicinerad).
Det innebär också att rutiner ändras. Något jag bävat för.

De första 2 veckorna hade han fotbollsskola på förmiddagarna (som gick klockrent! Han var makalöst duktig. Han älskar ju fotboll, så koncentrationen var på max!) och då blev det sovmorgon och fritids först efter lunch.
Detta klarade han riktigt bra. En och annan konflikt på fritids blev det förståss när dagarna inte var inrutade som vanligt, men på det stora hela var fritids smärtfritt.

Men koncentrationen på fotbollsksolan tog hårt. Till insomnandets lycka.
Han var vansinnigt trött när han kom hem, så det gick fortare än normalt att somna, även om det tar sin lilla tid (ca 40 min) i förhållande till hur lång tid det tog innan han började medicinera (innan tog det mellan 5 minuter och 30 minuter. Vi pratar numera MINST 1 timme upp till 3-4 timmar!).

Denna vecka är det tidig morgon som gäller igen, och automatiskt sängdags tidigare. Han har svårt att somna, och det är konflikter om kvällen, som är tröttsamma, men som vi tillsammans löser relativt fort med viss kompromissande. Ikväll blev det en muta också för att han ska ligga still. Om det hjälper (oftast inte) visar sig.......han ligger stilla nu, men sover inte...jag hör små suckar där innifrån...

Däremot har fritids denna vecka fungerat toppen! Varken igår eller idag har han varit i konflikt. Han ville till o med ta hem den klasskompis som han oftast hamnar i konflikt med på skolan, och naturligtvis fick han följa med.
Under de timmar han var här igår, hördes bara skratt och lek. Det gick så bra, att lillebror idag fick följa med den här killen hem. Och det hade gått lika bra där!
När man leker på egna villkor, utan att leken blir avbruten efter bara en kort stund (som tex när det går från rast till lektion) så går det mycket bättre! Det var lego och Tv-spel som gällde under leken.

Så skönt för dessa två (den andre killen har också svårigheter med impulskontroll. Ingen diagnos, men jag vet att mamman har funderingar kring adhd/damp eller/och autismspektrat..), att få leka under så lång tid och bara ha roligt tillsammans!

Imorgon kväll tar jag ledigt från diagnosland och de långa insomningsritualerna. Då blir det bio med några kollegor. Vi ska se tredje delen i Twilightsagan- Eclipse. Som jag sett fram emot detta:)

Mamma

Dåligt insatt

När personer som Aftonbladets kolumnist, Staffan Heimersson, skriver kolumner som Denna, blir jag genuint ledsen och förtvivlad. Trångsynt och diskriminerande så skinnet krullar sig av obehag efter ryggen.

Låt vara att han (Ryback) kanske är ouppfostrad, eller inte fått med sig grundläggande förutsättningar till att bete sig inom godkända ramar. Låt vara att jag själv, i mitt förra inlägg väckte frågan om han kan ha ADHD.
Ingen vet. Och ingen av oss, varken jag eller Staffan, ska egentligen uttala oss. Jag medger att jag själv kanske var trångsynt där.

För hur kan vi veta att hans föräldrar inte har kämpat för att hjälpa sin son? Vilken eventuell behandling han fått i sin barndom/ungdomstid för sina utbrott? Hur kan vi veta att inte hans föräldrar gjort allt som står i sin makt för att uppfostra sin son? Hur vet vi att inte han själv kämpar varje dag med detta?

Men oavsett om han haft de här problemen som barn, eller om de plötsligt dykt upp när kraven ökat, så kanske det inte alls har med ouppfostran att göra. Det är därför jag blir så upprörd.

Det som får mig att känna mig mest uppgiven, är att vi verkligen tycks ha lång väg kvar tills förståelsen och insikten hos gemene man, om att det finns osynliga handikapp (därmed inte sagt att så är fallet med Alexander!).
Neurologiska funktionshinder är ett sådant osynligt handikapp, som ger just de här symptomen.
Att inte kunna kontrollera sina impulskontroller (man spelar fel..fiolens fel...slå sönder fiolen..) eller som min egen 8-åring med ADHD, (jag ritade fel...pennans fel..bryt av pennan...sudda...papperet gick sönder...riv sönder teckningen...den blev ju ändå så fuuuuul...och förstör något mer när jag ändå är igång....)...Att inte se sin egen skuld i saker som sker, att inte kunna sitta still, att inte kunna vänta på sin tur, att ha svårt att få tankarna att fungera när det är rörigt omkring osv, osv.


Det känns som om Staffan pissar på mig och alla andra föräldrar som har barn med neurologiskt funktionshinder och utåtagerande beteende.

Det känns som om han pissar på alla barn, ungdomar och vuxna som dagligen, tillsammans med sin omgivning kämpar med näbbar och klor för att samhället ska förstå.

Barn, vuxna och ungdomar som kämpar med blod, svett och tårar för att dagen ska bli uthärdlig och de ska slippa känna sig misslyckade, dåliga och oälskade.

Barn som med medicin och rätt bemötande, också, med viss hjälp, kan fungera relativt normalt i vårt samhälle.
Barn som förtjänar respekt, att bli älskade och förstådda för dem de är.

Har man inte kunskap om dessa handikapp, som tex ADHD, ADD, Aspergers osv, så skriver man kolumner som Staffan.
För många av dessa barn uppför sig precis som Ryback i detta fall.

De ses som ouppfostrade slynglar som inte har gränser. Ligister som borde spärras in eller skakas vett i. Skitungar som inte har föräldrar som sätter gränser...trots att de ofta har andra barn också, som inte har dessa problem, som sköter sig i skolan, som är snälla och artiga, som radar in sig i fållan, precis som Staffans eget barnbarn Hilma, som han själv beskriver som ett änglabarn. Och trots allt får ett barn som normal uppfostran inte biter på. Som behöver medicin och annan behandling för att få samma möjligheter som de "snälla, artiga" barnen.

Staffan Heimersson förstärker den negativa synen på mitt barn. Och synen på alla andra barn i vår värld som har dessa problem.

Jag finner det så oerhört tragiskt att en vuxen man i sina bästa år inte har större allmänbildning och kunskap i ett så viktigt ämne. Mycket tragiskt!

Boktips till Staffan och andra som har dålig insikt:

Explosiva barn av Ross Green
Vilse i skolan av Ross Green
Är jag normal, mamma av Malene Larssen

Mamma

Samma symptom som lillebror

Utan att leka psykolog, så väcker detta en tanke hos mig...
ADHD?

Host

Här har vi varit hemma hela veckan. Det började med lillebror som blev förkyld, och som ett brev på posten fick jag en dunderförkylning som satt sig framförallt i bröstet.

Inget har jag orkat, så huset ser bedrövligt ut, men det är inget nytt under solen..hehe..!
Lillebror har inte orkat så mycket heller. Mest TV och dator har det blivit.

Idag skulle han spelat matcher med laget, men då hostan sitter i än så hoppar vi över det. Storebror och pappa är dock iväg på match. Önskar jag orkade åka och hejja, men jag håller tummar här hemma istället.

Nu hoppas jag bara att detta ger med sig, så allt blir som förrut igen.
På måndag är det friluftsdag hela dagen för lillebror. Jag förbereder honom redan. Allt blir jobbigt när han inte vet vad som förväntas, men sist gick det över förväntan för honom (ett par incidenter där fröken fick gå undan en stund med lillebror och göra andra saker), så jag har hopp om att det ska gå bra även denna gång.

Mamma

Värdelöst

Rektorn på lillebrors skola, har beslutat att klassen inte kommer få några extra resurser nästa år (då går de i 3:an). Motiveringen är "att klassen har ju varit så här stökig sen 6-års gruppen".......

Och?

Vad har det med saken att göra?
Och vad har de gjort för att underlätta för lärarna och få klassen att bli mindre stökig?
Jo de har haft en extra resurs (fritidspedagog som gått upp på heltid, och haft liten grupp där bla lillebror fått vara mycket). Det här har ju lett till att det börjar bli bättre. För lillebror är det som natt och dag, och även andra barn har mått bättre i liten grupp, och kunnat koncentrera sig och fått mer gjort under skoldagarna. Det har blivit mindre konflikter också pga detta.

Men nu ska den här resursen tas bort då? Hur kommer det sig?
Finns det bara budgettänk idag?
Från skolnämnden på kommunen säger de att det finns pengar. Rektor bestämmer hur de fördelas. Jag undrar var den här pengen hamnar i stället nu...

Motvind.
Igen.

Mamma

Hur kan krigsrubriker hjälpa en pojke i behov av hjälp?

Sånt här gör mig så arg numer.

http://kvp.expressen.se/nyheter/1.1995103/fick-daliga-betyg-18-aring-hotade-doda-sin-larare

Krigsrubriker. För bara 1-2 år sedan hade jag reagerat med avsky!
Jag hade nog tyckt att: typiskt ouppfostrade ligister, som hatar världen. Bunta ihop dem och sätt dem på en öde ö mitt i världshavet!

Jag vet inget om den här pojkens bakgrund, men jag tycker mig se tecken till NPF här...fast det är ju en tolkning jag gör förståss.

Tack och lov fick jag möta dessa problem genom min egen son. Jag fick äran att lära mig om ADHD på nära håll!!
Jag säger äran, och tack och lov, för min förståelse har ökat så otroligt sen lillebror fick sin diagnos.

urdrag ur artikeln:
"Han beskrivs som intelligent av lärare men också som en person med hetsigt temperament som lätt blir våldsam. 18-åringen har flera gånger tidigare hotat elever och lärare."

Ja här kan jag se många likheter med lillebror. Skillnaden är att lillebror är 8 år..inte 18. En person med ADHD har dålig impulskontroll. Jag undrar vad har skola och föräldrar gjort för att hjälpa den här pojken? Har han fått hjälp med skolämnena? Har han gått på BUP?
Eller har han mest fått skäll, bestraffningar och annan dålig uppmärksamhet från vuxna och kamrater? Allt detta som vi nu vet ger motsatt effekt hos barn med ADHD. Eller explosiva barn (som man kan vara utan diagnos).

"18-åringens svårigheter att fokusera på skolarbetet har också avspeglat sig i betygen."

Nämen så välbekant! Och vad har skolan och föräldrar gjort för att hjälpa honom här? Mindre klasser, annorlunda läxor. Han var ju intelligent...eller...? Då borde betygen bli bättre om han fått adekvat hjälp efter hans nivå!!!!!

"Det är alla lärares fel att jag är underkänd, ska han ha också ha sagt enligt en lärare.
Själv medger 18-åringen att han hotat att döda en lärare. Men hävdar att det aldrig var hans avsikt utan att slå läraren."

Såklart! Har man ADHD har man svårt att se sin egen del i det hela. Och jag är också benägen att hålla med. Det är skolan som skulle sett till att han fått rätt möjligheter i skolan att få godkända betyg!!!
Att han hade som avsikt att slå kan också stämma! ADHD gör ju att man handlar som i härdsmälta. Han ville slå den som kränkte honom med dåliga betyg.

Ofta minns man inte ens att man varit i slagsmål, eller att man sagt fula ord. När man lugnat sig och kommit till insikt kommer ofta ångesten och förtvivlan över sitt beteende. För innerst inne var det inte alls detta man ville, utan att få förståelse över sin frustration inför de dåliga betygen. Men har man inte redskapen att tänka klart, så vill man använda nävarna istället.
Får man då mer skäll, så kommer dåligt självförtroende och ofta ny ilska.

Har den här pojken fått behandling med medicin? Om han fått det, hade han tagit den den här dagen? Vad hade gjorts för att hjälpa den här pojken att förbättra sitt resultat tidigare på terminen? Hade rätt hjälp satts in från början, hade han kanske fått godkännt?

När ska skolan lära sig? När ska föräldrar få rätt hjälp att ge sitt barn rätt stöd. Både hemma och sen i att få skolan att förstå?

Mamma

Oss

Vi måste bli bättre på att vårda oss!
Vi har varit så upptagna med att orka vårda storebror och framförallt lillebror att vi själva hamnat på undantag.

Mycket onödigt tjafs blir det. Detta måste lösas!! Nu!!
För jag vill verkligen ha oss. Vet inte hur jag ska hitta redskapen för att underhålla och reparera bara.....

Mamma

Utvecklingssamtal

Jag har varit på det mest positiva mötet vi någonsin haft sen lillebror började på skolan! Sen dagis faktiskt tror jag!
Den underbara skolpersonalen (jo, de är underbara, nu när de insett att lillebror inte bara är en riktig skitunge, utan faktiskt har vissa problem som han inte kan rå över), hade massor av positiva saker att berätta!

Hur bra det går när han får jobba i liten grupp och få veta schemat i förväg. Och hur ödmjuk han kan vara, och hur inne i sitt arbete han kan vara utan att en vuxen måste sitta tätt intill.
Hur strålande resultat han haft på vissa tester i tex matte som man gjort.
Att han nu skriver 7 meningar i en berättelse, utan att blinka. Tidigare har de kännt sig rätt nöjda om han fått till 3 st på en lektion.

Att lillebror nästan aldrig hamnar i en konflikt sen ca 2,5 veckor tillbaka. Och att om han gör det så väljer han ett bra alternativ, tex gå därifrån istället för att fortsätta med bråk eller hämnas i timmar!

Hur trevliga samtal de kan ha under tex en lunchrast. Hur jobbigt de märkt att det är för honom att äta i matsalen, och hur mycket lugnare han blir om de går undan och äter tex i klassrummet.

Att bakom allt jobbigt runt lillebror så fanns det faktiskt en riktigt smart och rolig liten kille. De ser potential, och inser sin egen del i att det faktiskt fungerar så här bra! De i sin tur inser att det kommer att komma bakslag, men att de då inte kan ge upp, utan måste fortsätta i samma anda.

Mitt mammahjärta gråter! Men nu av glädje, inte sorg!

Mamma

Liten och kaxig

Jag glatt: Titta! Såpbubblor. Det köper vi!
Lillebror kastar ett öga, suckar, vänder på klacken och säger:
Men mamma...såpbubblor är såååååå 5 år sen!!

:)

Att vara trött

Trött!
Hur blir du när du blir trött? Sur? Grinig? Lättirriterad?
Det blir jag i alla fall.Ofta kan jag också säga att jag är trött, så reta mig inte för guds skull!!!

Tänk då om du har låg impulskontroll, är hyperaktiv, dålig uthållighet och svårt att fokusera på det andra vill att du ska göra...Till detta har du svårt att utrycka hur du känner, och hur du vill att saker ska ske.
Och så blir du trött. Utan att kunna säga det. För du vet inte hur du ska tolka känslan. Eller så kan du säga att du är trött. Men du kan inte hantera den känslan.

Skulle du tro att det blir kaos?

Jag VET att det blir total härdsmälta!

Tänk om alla som jobbade med människor, och barn i synnerhet, skulle inse det här.
Hur jobbigt det kan vara för de med NPF.

Vad många barn som skulle få mindre skäll, och vad många kompisar som skulle få mindre stryk. Vad få utbrott det skulle bli, och hur mycket mer arbetsro det skulle bli för klassen. Alla har att vinna på att lärare och även arbetsgivare har mer kunskap om människor med NPF.

Att öka försåelsen och kunskap måste vara prioritet.
Det ska bli mitt nya mål.

Mamma

Jävla piss!

Mitt jobb har varit ett riktigt drömjobb! Själva arbetsuppgifterna har väl varit sådär kul, men kollegor och de man möter i jobbet har varit guld!

Så mycket skoj vi haft. Både på och utanför arbetstid.
Vi på min avdelning, har fått mycket beröm, både internt och externt. Vi har varit chefens stolthet. Något han fått mycket positiv feedback för.

Med jämna mellanrum har vi fått utökade arbetsuppgifter. Det har varit roligt, även om det varit lite gruvsamt och orligt innan. Vi har alltid löst alla problem och lyckats vända det mesta til nått positivt.
Oftast har vi blivit fler på avdelningen pga detta, och de har snabbt kommit in i jargongen och gemenskapen.
Vi har varit ett sammansvetsat gäng och haft så skoj på jobbet!

Så i år fick vi ytterligare arbetsuppgifter. Vi fick ett helt nytt företag som vi skulle sköta sysslorna åt. Och nu började helvetet.
Sedan i januari har vi fått klagomål i stort sett varje dag. Kommer det inte från nya företagets anvariga, så kommer det från de kunder vi kommer i kontakt med.
Själva ser de inte sina egna brister. Fakta är att om de skötte sitt jobb som de skulle, så skulle deras kunder också vara nöjda och glada.

Jag är piss less på detta klagomål. Vi kontrolleras från höger och vänster om vi gör vårt jobb. Allt hackas det på, men ingen kontrollerar att de sköter sitt.

Vi har fått försämrade arbettider också. Inga stora saker egentligen, men i kombination med allt gnäll och minskad arbetslust, samt allt kring lillebror, så gör de där tiderna (som är var 6:e vecka) att allt känns skit!
Dessutom måste vi jobba heldag dag före helgdag, för att detta företag har öppet då. Att de vi är anställda av stänger vid 14 tas ingen hänsyn till....suck!
Men allt detta kan man leva med. Det känns inget kul, men det går.

Men nu kom droppen! Nu kom ett förslag på ytterligare försämring i schemat.
Vi sa att vi vägrade, men det ser ut som vi blir tvugna att gå med på det.....

Jag orkar inte denna negativa känsla som jobbet numer ger en.
Aldrig tidigare har jag haft problem med magen, men efter jul har jag fått magkatarr, och känner obehag inför att jobba.

Visst har situationen med lillebror och hans utbrott del i det, men tidigare har jobbet varit en slags frizon, där jag hämtat kraft.
Nu är jobbet det onda, eftersom det blitt lugnare med lillebrors utbrott. Reaktionen kommer i efterhand kanske?

Usch i alla fall!! Var tvungen att skriva av mig lite.

Mamma

Om det ofattbara fruktansvärda händer...

Min mardröm är att detta ska hända med lillebror.
Att medicinen ska sluta fungera. Att lillebror, i sin frustration och brist på impulskontroll, ska skada någon i sin omgivning allvarligt.

http://www.aftonbladet.se/nyheter/article7107165.ab

Lillebror är 8 år och när han fått sina utbrott på skolan, har personalen fått både slag och spott på sig. Ibland har det varit rivsår och nypmärken.

De unga pojkar som mördat sina flickvänner senaste åren, har i nästan samtliga fall haft "en psykisk störning". I något fall såg jag att det var ADHD det rörde sig om.
Trösten i detta elände är att dessa pojkar inte fått hjälp för detta. Det har fram till brottet begåtts varit ett oupptäckt handikapp.
Lillebror får hjälp. Och kärlek.

Jag måste tro att det ska räcka. Lillebror har ju ett gott hjärta bakom diagnosen.

Men dessa killar beskrivs ju också som snälla och rara, men med ett hett temprament när de blivit provocerade.

Ångesten finns där. Oron kommer aldrig släppa.

Mamma

Råd- inte alltid goda

Läser en del bloggar som handlar om familjer där någon har ADHD/ADD/Aspergers.
Nästan samtliga har fått så många "goda råd" från omgivningen. Råd som passar de flesta barn. Men inte barn med NPF.

Jag måste säga att jag själv tillhört den här skaran som kommit med klämkäcka råd till barn med, som jag tyckte då, "ouppfostrade och bortskämda ungar"....
Idag skäms jag. Jag tröstar mig med att jag inte visste bättre som ung och nybliven mamma vid 22 års ålder.
Tack och lov har unga idag bättre kunskap många gånger, än vad jag hade då.
Nu talas det om de här funktionshindren på ett annat sätt. Själv hade jag inte hört talas om dem så ingående.

Hoppas och tror att det om ytterligare 10 år, ska finnas så stor kunskap och forskning i ämnet, att det är självklart på förskolor och skolor att man jobbar hårt för att underlätta för dessa barn. Rektorer ska få högre tilldelning just för att hjälpa till med resurser och utbildning. Jag måste verkligen tro på det!

Mamma

Myshelg

Vi har haft en urmysig helg. Jag och lillebror var hemma själv. Storebror och pappa åkte till stugan.
Lillebror var faktiskt bjuden på kalas på lördagen. Då och då händer det!
Han hade haft jätteskoj, och jag har inte hört något om några problem under kalaset.

Även kvällen blev mysig. Vi kollade på Tv och knaprade popcorn.
Inte en enda tendens till att få ett utbrott på hela dagen. Borstade tänderna när jag bad honom, och pyjamasen tog han på utan att jag behövde påminna!!

Igår krattade vi tillsammans. Eller..jag krattade och lillebror hjälpte till att lyfta upp högarna i skottkärran och köra iväg med allt. Han ägnade också stor koncentration åt att med sekatör klippa av rotskott på vårt körsbärsträd, och sen kleta på trädbalasam på snittytorna. Han klarade detta på ett fantastiskt bra sätt. Blev inte irriterad när det inte gick, och slutförde också arbetet. Vilken prestation:)

När han skulle sopa av altanen gav han dock upp. Det var för tråkigt...Och jag förstår honom så väl!

Vi hann prata om rätt mycket under de timmar det tog. Om varför vi köpte huset, att det var en konstig tanke att storebror var yngre än vad lillebror är nu när vi flyttade in, och att han själv inte ens fanns! Att vi hade ett liv innan lillebror föddes tycker han är märkligt! Vi pratade om varför han nästan inte ringer kompisarna längre. Om varför han inte vill leka med bästisen.
Något vi får ta tag i!

Han önskade också att vi hade mer bär i trädgården. Så snart blir de inköp av jordgubbsplant och smultron! Några pallkragar ska jag fixa till detta.
Ett äppelträd till blir det också. Ett Rödluvan, som får goda röda äpplen om sensommaren.

Mamma

Skräpmat

Donken är väl inte alltid fel?
Vet att kosten är viktig. Speciellt om man har ADHD.
Den ska gärna vara GI. Alltså hålla blodsockernivån jämn.
Helst inte innehålla för mycket socker eller färgämnen.
Som för alla, men som jag säger extra viktigt för barn med hyperaktivitet/koncentrationssvårigheter/explosivitet.

Men när aptiten är nästan nere på 0 pga medicin, och han inte ätit lunch på skolan på en vecka (banan en dag, macka en annan, och idag lite lite fil..). Förra veckan åt han också jättedåligt både på skolan och hemma.

Han äter knappt något till middag heller. Trugade i honom några tuggor igår, samt en drickyougurt och en risifrutti till kvällsfika, så tycker jag att man får önska middag en dag som denna.

En cheeseburgare med strips (happy meal), samt mcflurry har gått i. Tog morötter också, men dem dissade han...

Äntligen ett helt mål mat.
Nyttigt eller ej!

Mamma

En annorlunda vecka

Lillebror har funkat jättebra i skolan denna vecka (har inte hört nått om idag, men jag hoppas att det varit lugnt idag också...).
Han har jobbat hårt, och speciellt matten och temat (rymden) har gått bra.

Det är gympan som varit jobbig. Inga utbrott, men han har varit lite mer orolig och konflikter har det blivit, men han har löst dem tillsammans med sin helt underbara resurs (fritidspedagog, som blivit lite av hans mentor).
Synd att hon slutar nu pga barnledighet......

Kvällarna har varit underbara. Vi har småpratat, han har spelat lite på datorn, varit på träning och vi har läst innan han ska sova.
Han har svårt att somna dock, och det har säkert med medicinen att göra. Vi får höra med BUP hur vi kan lösa det. Han blir ju så trött på morgnarna.
Igår var det nära härdsmälta, men det blev bara en mini...

Nu håller vi tummarna på att allt varit bra idag!

Mamma

Underbara unge

Vilken helg!

Lillebror har visat sig från sin absolut goaste sida. Inga utbrott, om än några stunder då det skulle kunnat bli det.
Men här känner jag nyttan av det man lärde sig i boken "Explosiva Barn". Lägg i korgar.
Korg A för det som är värt ett utbrott (tex hindra från faror för barnet själv, eller andra).
Korg B för sådant man är beredd att kompromissa över.
Korg C för sånt som man kan låta passera.

Vilken skillnad! Tidigare skulle jag inte låtit honom komma ner och äta, när han haft svårt att sova. Vi skulle tagit en rejäl fight istället för att "statuera exempel". Dvs "man får inte alltid sin vilja igenom, speciellt eftersom han åt kvällsfika ca 15 min innan han gick upp, så han kan omöjligt vara hungrig. Han vill bara ha uppmärksamhet...."!
Nu lät vi honom äta lite till istället, vilket tog ca 10 minuter, och ca 20 minuter senare sov han som en stock.
Hade vi gjort som vanligt hade vi haft en unge som skrikit och svurit i ca 40 minuter och sen skulle det tagit ytterligare upp till 30 min innan han sov!

Vi skulle heller inte låtit honom spela game boy vid matbordet. Nu lät vi honom ta med det till bordet med orden "när du är klar med just det där du gör nu, så får du lägga bort spelet och äta, kan vi komma överrens om det?".
Det tog ca 1-2 minuter, sen la han bort spelet och åt med oss och vi hade det jättetrevligt vid matbordet.
Tidigare hade vi nästan ryckt av honom spelet, och haft en 30-40 minuter lång kamp vid matbordet för att få honom att äta, bete sig osv....

Där ser man vad viktig VÅRAN flexibilitet och VÅRAN vilja till att lösa en konflikt, är viktig för de här barnen, som har svåigheter inom de här områderna. De som i boken kallas oflexibla och explosiva barn. Det är VI som kan hindra, eller utlösa, ett utbrott.

Allt ligger i våra händer.

Mamma

Dr Ross W Greene- Explosiva barn

Vilken bok!! Underbar.
Jag har bara läst en tredjedel och jag är helt såld.

Skriver mer om den sen!

Mamma

Positivt

Jag hade inte behövt oroa mig.
Tycker mötet gick riktigt bra. Rektor kom inte. Varför vet jag inte. Istället kom specialpedagogen, och det var ju positivt.

Som väntat pratade lillebrors fritidsfröken mest. Hon är den som just nu fungerar som extra resurs i skolan också. Hon som jobbar allra mest med lillebror, och har bäst kontakt med honom.
Tyvärr slutar hon till sommaren.....Kan man cloona henne tro?;)

Jag vet inte hur mycket som egentligen kom fram som var nytt, men jag tror att får personalen reflektera över det som sas, så tror jag ändå att de kan se på lillebror med andra ögon. Och finna nya sätt att jobba när han är påväg att få ett utbrott.

Fler möten är planerade, och BUP kommer också se till att personal från BUP kommer till klassen för att observera.
Toppen!

BUP här på vår ort måste vara bäst i landet.
Eller så har vi bara tur!

Mamma

Nervös

Snart möte med oss/skola/bup. Jag har ont i magen.
Är lite rädd att de inte ska förstå. Förstå att det behövs mer resurser runt lillebror i skolan.
Rektor ska vara med.
Det gör mig ännu mer nervös. Har lite svårt för henne. Det är det många som har. Inte personligt. Men som rektor.

Men.
Jag har ändå en förhoppning om att det ska leda till nått bra.
Hoppet är ju det sista som överger en...

Mamma

Stök måndag

Måndagar brukar vara stökig.
Så även idag. Men det var en mindre stökig dag.

Kanske mest för att han inte var med på helklass musik. Vilket är så synd då han älskar musik, men klarar inte momentet med helklassen och ljud samtidigt.
Sen måste jag säga att den person som kommer (ej skolpersonal) verkar lite osmidig och opedagogisk.
Precis som gympaläraren. Gympa är nämligen också konfliktfyllt, då hon ställer krav på lillebror som han inte kan leva upp till.

Jag kan bli tokig!
Utbildning om ADHD till ALL skolpersonal borde vara obligatoriskt minst 2 gånger per år. För att få höra nya rön, nya ideer på arbetsmetoder och lära sig hur man bemöter dessa barn.

Hur som helst. Utbrott. Men ett mindre måndagsutbrott än vanligt!
Toppen!

Mamma

BUP vs skolan

Nu i veckan ska vi ha möte med BUP.
Den här gången ska lillebrors fröknar komma med. De som har lillebror mest i skolan och på fritids.

Jag ser fram emot det. Men jag är också rätt nervös.
Personalen är duktiga och vill mycket, men kan inte så mycket om just ADHD.
Nu hoppas jag de kan få mer och bättre förståelse. Fler redskap att använda i skolan. Kanske få fler argument att lägga fram för rektor och skolledningen när de säger att det behövs fler resurser. Och mer utbildning.

Få dem att förstå att medicin är bara ett hjälpmedel. Allt annat måste också finnas. Små grupper. Tydliga instruktioner. Men utan att segregera. Lillebror måste få känna sig som en i den stora klassen fast han jobbar i den lilla gruppen.

BUP sa att om det behövs kallar de rektorn till möte senare.

Jag har sån förväntning. På att det ska bli positivt det här mötet.
Men tänk om....

Mamma

Stolt

Så var det en av veckans fotbollsträningar för lillebror.
Det gick super.

Han älskar dessa träningar, men många gånger blir det konflikter. Bollar kastas, det slits i tröjor, regler ändras efter någons humör...sånt som lillebror i sin diagnos har svårt att hantera. Svårare än andra barn.

Nu. Idag, märktes det rätt tydligt att medicinen gör nytta.
Alla moment fungerade super. En glad och lycklig lillebror gjorde allt som tränarna bad om.

Så kom det. Det jag bävar för varje träning.
Konflikt mellan två andra barn. Vad gör lillebror?
Normalt hade han lagt sig i, och sen hade allt negativt fokus hamnat på lillebror..
Men nu. Med medicinen i kroppen. En blick, och sen vände han ryggen till och fortsatte glatt med övningen!

Jag nästan grät. Jag var så rörd. Så stolt.

Och bäst av allt.
Lillebror är stolt över sig själv!

Mamma

Ritalin

Lillebror är medicinerad.
Drogad säger den omedvetne. Den som inte är insatt.

Lillebror har ett hjälpmedel säger jag.
Ritalin, som får tankarna i huvudet att sorteras och som får impulskontrollen att fungera lite bättre.

"Han håller ihop sig" säger fröken.
"Man märker oron, men han lyckas ändå få till mycket av det han ska"
"Konflikten med kamraten löste sig snabbt. Lillebror blev ledsen, men det blev inget utbrott"

För lillebror är detta värt mycket.
För oss föräldrar, skolpersonal och syskon kanske ännu mer.
Vi ser att lillebror är stolt. Och lycklig. För att dagen fungerat.
För att ha lyckats. Om inte alla, så i alla fall fler och fler dagar i veckan.

Andra bra dagen i rad!

Det är stort.

Mamma

Lillebror

Lillebrors kompisar går på kalas rätt ofta.
Till klasskompisar. Gemensamma klasskompisar.

Lillebror har varit på 3 kalas sen i höstas.
Kompisarna har nog varit på i snitt 6-7 stycken.

Men det är klart.
Lillebror är ju ett stökigt barn.
En skitunge.

"Jag ville, men fick inte bjuda dig för mamma"....

Fast han har ALDRIG bråkat på kalas. Han har ALDRIG varit till besvär.
Jo. En gång. En gång kallade han en kille med ljus page för tjej. Blev lite grej av det. Retades.
Skäll av mamman till killen.
Vad den ljusa pagen sagt till lillebror lämpar sig inte för tryck....Men det var lillebror som var skurken i deras ögon.
I våra ögon var lillebror en hjälte som inte tog till nävarna!

Lilla hjärtat.
Att det ska vara så hårt det här livet!

Mamma

Första gången

Ett snabbt samtal från en väninna.
Resultatet:
Jag ska ikväll för första gången på en föreläsning om ADHD.

Vet inte varför jag fick ont i magen...
Förväntansfull kanske?

Mamma

Boktips

Väntar på en ny bok jag beställt. En bok som ska hjälpa oss förstå.
Explosiva barn, av Dr Ross Green.
Ska det vara något?

Om 20 minuter börjar lillebrors skoldag.
Min begynnande magkatarr undrar hur dagen ska bli....

Mamma

En bra dag

Idag var en bra dag.
En dag perfekt för Dumlestrut till efterrätt!

Mamma

Då börjar vi

När min yngste son, som vi kan kalla lillebror, föddes hade vi ingen aning om hur det var att ha barn. Egentligen. Vår äldste son, som vi kan kalla storebror, har nämligen alltid varit löjligt enkel att ta hand om.

Redan som spädbarn sov han hela nätter och var alltid glad och nöjd. I dagis åldern var han likadan. Glad och nöjd. Charmig och omtyckt av alla. Hade lätt att lära och älskade livet.
När han var 7 år föddes lillebror. Skolan för storebror var lekande lätt, och det var nog tur, för lillebror krävde mer uppmärksamhet än storebror, trots att jag måste säga att även lillebror var glad och nöjd för det mesta och sov nätterna igenom.
Mina älskade barn.

Dagtid märkte man dock att lillebror krävde lite mer aktivering och att man hela tiden "såg" honom. Att storebror var i skolan halva dagen underlättade.

När dagis började trodde vi i vår enfald att det skulle bli samma enkla resa som det varit för storebror. Men...nej.

Lillebror skulle ha uppmärksamhet. Helst oavbruten. Han var glad och charmig, men de andra barnen fick utstå mycket. Ju äldre han blev, ju mer skulle han bestämma. Han var sen med talet, och när kompisarna inte förstod, bet han dem. Eller slängde helt enkelt något på dem. Eller slog dem. Eller nöp och rev.
Personalen berättade också att lillebror hade svårt att sitta still på samlingarna och vid matbordet. Han hittade på bus, och om någon annan använde en leksak som han ville ha, slet han den helt enkel ur händerna på barnet.
När personalen förklarade hur man skulle bete sig istället blev lillebror arg. Han bet och slog. Eller gömde sig helt enkelt under tex ett bord och satt där. Ibland i timmar. Försökte personalen locka fram honom skrek han.

Däremellan var han som sagt glad och charmig. Älskade att krypa upp i personalens famn och gosa. Snurrade i deras hår med fingret och ville kramas och gärna ha sin näsa inborrad mot halsen på den han satt hos.
Min älskade unge.

Hemma var han mest snäll och glad. Men som en duracell-kanin. Klättrade, sprang, föll, försvann, och busade. Man fick vara i farten om man säger så...!
Visst kunde han bli arg och sur, men mest var han bara nyfiken och glad.

Sömnen har han aldrig haft problem med. Han har sovit på nätterna och kunde även sova i timmar på vilan mitt på dagen. Ofta fick man väcka honom för att han skulle kunna vara trött kvällstid.

Storebror blev äldre och skaffade fler och fler intressen. Det var aldrig några problem att ta med Lillebror. Jo. Till hockeyrinken. För många farliga fällor. Där kunde man aldrig ägna full uppmärksamhet åt storebrors skridskoåkning, för all tid gick åt till att se så lillebror inte kastade sig ut för trappor, läktare eller la sig under ismaskinen för att se hur det såg ut där!
Då fungerade fotbollen bättre. Öppna ytor och lätt att aktivera även lillebror med en boll!

Storebror tyckte att lillebror var söt och så, men att han var rätt jobbig. Som syskon mest.

Våra vänner som alltid varit stum av beundran över hur "väluppfostrad" storebror var, var nu lika stumma över hur "ouppfostrad" lillebror var! Spelade ingen roll hur många gånger man sa nej! Fy! Sluta! Ajabaja! Han for fram som en tornado ändå.
Vår yngste son hade blivit en sån där skitunge. En förbannad ungjävel. En ouppfostrad slyngel utan regler och gränser.
Det är väl så man säger om "andras ungar" när man inte vet bättre?
När man inte är tillräckligt allmänbildad och informerad om att det finns barn som "normala uppfostringsförsök" inte hjälper på?

Älskade barn. Min älskade skitunge!

Alla hela fina ärvda leksaker efter storebror var som slarvsylta när lillebror haft dem i sina händer ett par veckor. Mycket gick sönder kring lillebror!

När skolan började såg lillebror fram emot det. Nu skulle han bli storkille! Som storebror, hans stora idol!
Bästa kompisen började samma klass.
Det började rätt bra. Han tyckte det var kul, men personalen sa nästan genast att "den här killen har mycket överskottsenergi"!
I sexårsverksamhet finns inte många krav på att sitta still och jobba. Det är mycket fri lek. Men de få stunder med gemensam aktivitet var svåra för honom. Han hade för mycket spring i benen. "Skolomogen" var ord vi fick höra.
Nåja tänkte vi. Han blir ju äldre han också. Han är ju bara 6 år....

I ettan började problemen bli större. Nu skulle man ju sitta still i längre perioder, och räkna och läsa. Själva räkningen och läsningen gick det lätt med. Sitta still fungerade inte alls.
Ju längre året gick, desto fler konflikter blev det med både lärare och andra elever.
Att klassen var stökig var ju också en del i det hela. Många killar som alla ville ha sin vilja fram, och tjejer som inte var sämre de.

Vårterminen i ettan var fylld av småbråk och gruff. Ibland med följd av att både lillebror och kompisar hade rivsår och blåmärken.

Det ordnar sig tänkte både vi och personalen.
Storebror tycket att lillebror var onödigt mycket aktiv. Speciellt i storebrors rum. Mycket smågnabb dem emellan. Men också mycket kärlek.
Mina älskade ungar.

Sommarloven var toppen. Mycket kompisar. Visst blev det bråk ibland, men mest var det bara skoj dem emellan.

Så kom tvåan. Hösten fungerade skapligt. Fler konflikter dock, och nu fick vi komma på möten vid ett par tillfällen då det varit extra stökigt på lektionerna. Han var retsam, främst mot tjejerna. Andra elever var också retsamma, och det var inte alltid lillebror som startat ett bråk, men han hade däremot svårt att sluta och att be om ursäkt. Såg aldrig sin del i det hela. Det var alltid någon annans fel!
Vi fortsatte tjata och förmana om hur man skulle vara som kompis, och att man måste vara snäll osv.

Sitta still var ett stort problem. Han hade inga svårigheter dock med själva skolarbetet. Ibland jobbade han inte på lektionen, men då tog vi bara hem det han missat, så han fick jobba hemma.

Fula ord började komma mer och mer. De flesta på skolan svor. Skolan började med lappsystem, där man fick hem en lapp om personalen hört fler än 3 ord från samma barn på samma dag. Hm...bra för vissa, men rena startknappen för lillebror!! Nu blev det sport att svära! Ju fler fula ord, ju fler lappar, ju mer uppmärksamhet!
Nu började man också med streck på tavlan. Retades man, satt man inte stilla, kastade man sudd på någon eller betedde sig illa på annat sätt, fick man ett streck på tavlan. Detta kunde alla se. Elever och föräldrar. Lillebror hade oftast flest streck. En stämpel på lillebror som ett jobbigt och stökigt barn!!!

Efter jul var det som att alla spärrar släppte! Han började bli mer och mer verbal. Fula ord i parti och minut. Utbrotten blev längre och mer och mer våldsamma.
Streck-systemet ifrågasattes av många. Bestraffning offentligt ansågs det med rätta vara. Förlegat och inte acceptabelt! Skolan skämdes och slutade med systemet.
Lillebror fortsatte bråka. I mitten av terminen kom första samtalet till jobbet om att vi måste ha ett snabbt möte. Kunde vi komma?

Lillebror hade bråkat med en kamrat. Kallat honom fula ord och båda hade slagits. Lillebror hade också ritat snoppar på ett papper och lagt i kamratens låda, med text som får anses grov.
Första kränkandebehandlings lappen skrevs under av oss, lillebror, lärare och rektor.
Skam. Lillebror skämdes, vi skämdes men enligt personalen skulle detta "göra allt bättre. Det hände aldrig att de skrev två sådana lappar med en elev. Lappen i sig brukade göra att eleven tänkte efter"...

Nåja. Det gäller tydligen inte lillebror. Trots att stora delar av våra kvällar gick åt till att be om ursäkt till kompisars föräldrar, prata om rätt och fel med lillebror, skälla på lillebror, böna och be till lillebror, bestraffa lillebror med tex ingen TV, inga kompisar, utegångsförbud mm, belöna gott beteende osv, så blev det inte bättre.
Det fanns förståss dagar som var helt konfliktfria. Ibland flera dagar i sträck. Men aldrig en hel vecka.
Älskade skitunge!

Räddningen blev sommarlovet.
Sommaren var perfekt. Få bekymmer.

Hösten kom och nu trodde vi att vinden vänt. Och hösten började bra. En hel vecka utan en konflikt! Amen och tack.
Sen vände vinden igen. Värre än någonsin. Det var dagar då personalen fick sitta och hålla fast lillebror i upp till 1,5 timme för att han inte skulle skada sig eller andra. Han kastade saxar mot barn och vuxna, spottade och sa så fula ord att hin håle skulle varit stolt!

De helt konflikfria dagarna blev färre och färre.

Samtalen fortsatte. Nu krävde vi att lillebror utreddes. Jag hade länge anat att det var något annat än ouppfostran. Min sambo envisades länge med att det var ren trots och ouppfostran, men nu förstod också han att det måste vara något mer.

Vi fick snabbt komma till BUP, och det dröjde bara dryga två månader (skolan hade dokumenterat allt så bra under så lång tid, och vår beskriving om hur han var som liten var också till hjälp), innan en preliminär diagnos kom.
ADHD.
Utbrotten kommer som ett resultat av att alltid bli tillrättavisad, aldrig känna sig förstådd, aldrig förstå själv varför man blir så arg, inte förstå vad man gjort fel, skäll, skäll och sitt still! SITT STILL!!!!...Tillslut öser man ur sig sin frustration med att slåss, svära, spotta och slå.

BUP konstaterar att lillebror är ett charmigt och intelligent barn. Han vill inte vara elak. Han ville inte bråka. Han vill lära sig saker, och han vill vara till lags. Han känner sig oförstådd. Han har dålig självkänsla. Vissa dagar säger han att han vill dö, efter ett utbrott. Han är 8 år. Och han vill dö!
Det skär i mammahjärtat..
BUP tycker också att vi gör allt rätt. Men att vi måste ha ännu tydligare och rutiner kring honom. Han måste vara förberedd på hur dagen ska se ut. In i minsta detalj. För mycket nytt gör honom stressad, vilket i sin tur leder till ett utbrott. Lillebror kan inte förklara varför. Men vi vet nu att det är pga hans diagnos. Pga hans dåliga impulskontroll.

När lillebror misslyckas en dag, så är det inte han som misslyckas. Det är vi vuxna som misslyckats att leda honom på rätt spår. Lillebror är inte som andra barn. De "normala". Han kan inte hjälpa sitt beteende. Han har störningar i frontalloberna i hjärnan. Sånt som andra barn inte har.
Lillebror har koncentrationsstörningar och ingen impulskontroll.
Låter komplecerat.

Det kräver en del. Både av oss som föräldrar och personal på skolan.

Personalen på skolan har varit förstående med få undantag. De försöker och försöker och gör sitt yttersta för att hjälpa lillebror. Vi har bra kontakt med personalen närmast, och försöker få rektor att förstå problemet också. Lillebror behöver fasta rutiner, små arbetsgrupper, få personal och tydliga intruktioner om hur dagen kommer bli. Helst behöver han en person som bara är för honom.
Han får schema för kommande vecka i förväg, och får vara i liten grupp varje dag.

Lillebror får också medicin. Den har vi succesivt ökat styrkan på, och den hjälper honom att få ordning på sina tankar och sin impulsstyrning.

Nu börjar den fungera. Han kan göra bra val. Gå undan när han blir störd. Inte slå.

Utbrotten kommer nu också. Men de minskar. Dagarna som är bra blir fler. De dagar med utbrott är lugnare. Vissa dagar är det ruta noll igen med spott och spe, men de positiva bitarna kommer långsamt krypande.

Där är vi idag. Vi ser med tillförsikt på framtiden.

Och idag var en jättebra dag!

Älskade skitunge. Älskade barn.

Mamma