Utvecklingssamtal

Jag har varit på det mest positiva mötet vi någonsin haft sen lillebror började på skolan! Sen dagis faktiskt tror jag!
Den underbara skolpersonalen (jo, de är underbara, nu när de insett att lillebror inte bara är en riktig skitunge, utan faktiskt har vissa problem som han inte kan rå över), hade massor av positiva saker att berätta!

Hur bra det går när han får jobba i liten grupp och få veta schemat i förväg. Och hur ödmjuk han kan vara, och hur inne i sitt arbete han kan vara utan att en vuxen måste sitta tätt intill.
Hur strålande resultat han haft på vissa tester i tex matte som man gjort.
Att han nu skriver 7 meningar i en berättelse, utan att blinka. Tidigare har de kännt sig rätt nöjda om han fått till 3 st på en lektion.

Att lillebror nästan aldrig hamnar i en konflikt sen ca 2,5 veckor tillbaka. Och att om han gör det så väljer han ett bra alternativ, tex gå därifrån istället för att fortsätta med bråk eller hämnas i timmar!

Hur trevliga samtal de kan ha under tex en lunchrast. Hur jobbigt de märkt att det är för honom att äta i matsalen, och hur mycket lugnare han blir om de går undan och äter tex i klassrummet.

Att bakom allt jobbigt runt lillebror så fanns det faktiskt en riktigt smart och rolig liten kille. De ser potential, och inser sin egen del i att det faktiskt fungerar så här bra! De i sin tur inser att det kommer att komma bakslag, men att de då inte kan ge upp, utan måste fortsätta i samma anda.

Mitt mammahjärta gråter! Men nu av glädje, inte sorg!

Mamma